En ranglig konstruktion

Jag ser min spegelbild i fönsterrutan. Mina ansiktsdrag som faller mjukt mot glaset. Mina ögon som smälter samman med mörkret utanför. Jag kan inte se tårarna men jag kan känna sältan från dom när dom rinner över mina läppar. Jag lägger fingertopparna mot mitt vänstra nyckelben och lugnas av den mjuka och välbekanta formen som spänner ut huden. Samtidigt skräms jag av hjärtats snabba och hårda slag som hamrar sig fram genom bröstet.

Jag andas. Försöker stilla de till synes meningslösa uppsättningar tankar som är mina och som skenar fram genom sommarnatten. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara någonstans alls. Jag vill sjunka tillbaka genom åren och upplösas i mig själv.

Jag är bara kött och blod. Och en mycket ranglig konstruktion av ben som skall bära upp det som är menat att ge mig liv. Mina tankar, mina känslor och mitt hjärtas stridsvilja som böjer sig, som viker ner sig inför den obotliga trötthetens tyngd. Den trötthet som kommer av att inte vilja någonting alls. Varje rörelse känns meningslös. Varje handling, varje tanke och varje ord överflödigt.

Jag känns överflödig.

Jag och Lukas har haft ett märkligt påsklov. Förra veckan hände något som vände uppochner på tillvaron. Livet blev med ens skört och bräckligt, sådär som det blir när man ställs inför sådant man inte väntat sig. Jag har dock hållit mig på banan. Jag har trots allt övat mig en hel del på att leva i ovisshet. Jag vet precis hur det är att tvingas ta livet på uppstuds. Jag har alltid tagit livet på uppstuds.

Det är värre för Lukas. Han har inte riktigt varit sig själv. Han har varit tystare än vanligt och inte velat prata om det som är jobbigt. Jag har tvingat mig själv att ta ett steg tillbaka och konstaterat att han ännu inte hittat några ord som kan beskriva vad han tänker och känner. Min uppgift är att hjälpa honom med det utan att tvinga på honom mina egna ord och upplevelser. Det är svårare än det låter.

Jag har försökt att hålla mig i närheten av honom mest hela tiden, suttit i hans säng och läst när han lekt i sitt rum, legat i soffan med datorn på magen när han tittat på tv. Då och då har det kommit någon fråga som jag försökt svara på efter bäst förmåga. Men mest av allt har jag väntat, på att Lukas ska börja prata, på att jag ska reda ut hur jag ska förhålla mig till det som händer och på besked som kan minska ovissheten.

Frukost i dåtiden

Pappa står vid spisen och kokar havregrynsgröt. Hans långkalsonger är fulla med håll och han rör i gröten med en träslev. Jag sitter på kökssoffan och studerar hans ryggtavla, ser hur hans skuldra rör sig under t-shirten vid varje rörelse med sleven. Jag tänker att han är störts, bäst och starkast. Han är allt som jag inte är men vill vara.

Får jag vara som du pappa? Kan du lära mig allt du kan?

Jack ligger under bordet. Jag stryker mina fotsulor över han päls, den är sträv och mjuk på samma gång. Han slickar mig på tårna och jag skrattar. Pappa vänder sig om och ler mot mig, ett leende som får mitt liv att sträcka sig utanför sina annars så hårt dragna gränser. Jag tänker att det är såhär det borde vara. Det borde vara pappa och jag, och Jack, och M som sover på övervåningen. Såhär skulle det kunna vara om det inte var för henne.

Om det inte var för henne.

För första gången föreställer jag mig hur livet skulle vara utan henne. För första gången inser jag att något är fel och det är inte oss det är fel på, det är henne. För ett ögonblick förändras världen. En spricka uppstår i tillvaron, en spricka som släpper igenom en frihet som jag inte visste fanns. Det skulle inte behöva vara såhär svårt. Tanken är svindlande.

Tiden går med ens långsamt. Det är som om allt stannat upp. Pappa vid spisen, jag på soffan, Jack under bordet och M i sin säng på övervåningen. Medan tiden står stilla bygger jag ett nytt liv åt oss inuti mitt huvud. Ett liv utan henne. Så har jag helt plötsligt två världar, två verkligheter att leva i. En där pappa kokar gröt, ler och rufsar mig i håret och en där hon finns, där det händer helt andra saker, saker som skrämmer mig och som gör mig illa.

I den verklighet där jag vill vara dukar pappa fram frukosten, gröt till sig och skogaholmslimpa med ost på till mig och Jack, smörgåsen skuren i tärningar. Jack slafsar i sig sin smörgås på några sekunder men jag äter min sakta, stoppar in bit efter bit i munnen. Jag tänker att så länge de båda världarna väger jämt så behöver jag inte vara rädd. Så länge pappa ler mot mig ibland, bär mig på sina axlar och snurrar runt med mig på somrarna så kommer jag att orka leva i den andra verkligheten också.

Och pappa ler där han sitter mittemot mig vid bordet.

När det väl skiter sig så skiter det sig ordentligt

I natt när jag satt gråtandes på hallgolvet och väntade på att mamman skulle komma önskade jag så innerligt att någon bara kunde trycka på paus. Om allting hade stannat upp kanske jag hade kunnat återta kontrollen över min skenande panik. Jag var rädd för mig själv, totalt vettskrämd för allt jag tänkte och kände. Någonstans kände jag att jag var på väg att passera en gräns som helst inte bör passeras. Någonstans i mitt bakhuvud började en idé om slutgiltighet ta form och jag hade inte en chans att göra minsta motstånd, allting var redan alldeles för tilltrasslat och uppochnervänt.

Jag kände skuld och jag skämdes. Jag blev allt mer desperat i mina försök att förstå vad det egentligen var som hände. Jag ville be om ursäkt, säga förlåt, göra om, göra rätt. Men jag bara satt där på golvet, med tårarna och snoret rinnande, och blev räddare och räddare. Jag var inte mig själv, jag var någon annan, någon jag inte kände igen.

I dag ligger nattens händelser kvar som en hinna över allting annat. Jag kan inte förmå mig själv att inte känna mig skyldig och att inte skämmas. Jag känner en allt större uppgivenhet inför hur saker och ting utvecklar sig. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska orka eller hur jag ska kunna röra mig framåt när det hela tiden finns saker som drar mig bakåt. Jag löser det tillfälligt genom att koppla på likgiltigheten. Jag tömmer mig själv på allt och upphör att känna något överhuvudtaget. Det är lättast så, i alla fall just nu.

Tidsfördriv

Jag sitter mest och rullar tummarna här hemma om dagarna. Det börjar bli lite långtråkigt. Jag tycker att någon borde ge mig ett jobb, helst ett med hyfsat bra lön och som inte måste föregås av ansökan, CV och personliga brev. Jag tycker att det vore väldigt praktisk om det där jobbet bara ramlade ner i mitt knä som en liten present.

I väntan på att det ska hända roar jag mig med att fota kottar i motljus, någon måste ju göra det också.

Han är här

Lukas somnade för ett par timmar sedan. Innan dess satt han uppkrupen i mitt knä med sina fingrar i mitt hår och tittade på "Lilla Kycklingen". Jag ägnade inte filmen särskilt mycket uppmärksamhet utan satt i stället mest och snusade Lukas i nacken.

Nu sover han och pratar i sömnen. Mystiskt mummel som jag inte förstår letar sig ut i vardagsrummet och jag känner mig sagolikt lycklig. Det är något magiskt med den där lilla pojken och hans förmåga att få mig att glömma allt som är jobbigt och svårt.

Vardagsrumsgolvet är redan täckt av pappersark och pennor. Jag snubblar fram över legobitar och bilar men röran bekommer mig inte. Jag älskar röran. Faktum är att jag är så förtjust i den att det brukar ta mig flera dagar att städa undan den efter att Lukas åkt till sin pappa. Jag tycker om att det märks att han är här. Jag tycker om att det märks att han har varit här.

I morgon slipper jag sitta ensam vid frukostbordet. Jag kommer att läsa DN:s kulturdel och Lukas kommer att läsa vad som visas på Bollibompa på kvällen. Han kommer att envisas med att få ta med sig sitt te in i vardagsrummet och jag kommer att svara att det är okej fast jag vet att han inte kommer att dricka upp det. Det gör han aldrig men det gör ingenting för jag tycker om att plocka undan koppen sedan och tänka att det är trevligt att plocka undan efter någon annan som omväxling.

Jag kommer att tänka att jag tycker om att det märks att han är här.

1988

Jag har memorerat känslan av dina händer mot min hud. Den brännande känslan av skam när dina fingrar slöts runt mina handleder. Jag minns hur det kändes när du tog allt som var mitt. Att inte vara människa. Att bara vara en kropp, en formbar massa.

Jag minns de storblommiga lakanen i orange och grönt. En kvarleva från 70-talet, tvättade så många gånger att tyget var mjukt som silke. Min kropp kändes hård i jämförelse, hård och kantig. Den stora dubbelsängen i trä med utsnidade blommor på sängaveln. Om jag vände huvudet åt sidan såg jag skänken med skolfotona på mig och M. Våra leenden silade genom mina tårar

Det vita nattlinnet med röda hjärtan på i en hög bredvid mig. Känslan av övergivenhet efteråt, med knäna uppdragna under hakan och blicken riktad mot fotot på M. Mina rop efter honom som bara blev till viskningar, viskningar som fångades upp och dog ut i de mjuka lakanen. Han hade aldrig en chans att höra mig. Mina försök att förstå och all den hopplöshet som kan fylla en liten kropp när försöken misslyckas.

Och jag tänkte att jag kan ge henne allt. Jag kan samla allt jag har och allt jag är i mina kupade händer och ge till henne men det kommer ändå inte räcka. Så jag kan lika gärna spara en bit, ett fragment, en spillra av mig själv att gömma på en plats dit hon inte kan nå. Jag kan gömma spillran i min kärlek till pappa.

Jag kan hålla den i min knutna hand och när han tar min hand i sin kan jag i smyg ge den till honom. Han kan vakta den. Han kan ovetandes hålla spillran av mitt liv i sin hand tills jag är stor nog och modig nog att göra något av den. Han kan vakta den med sin kärlek och jag kan fortsätta ge henne allt men ändå ha en väg ut. Ett hopp i allt det hopplösa. En värdighet i allt det ovärdiga.

Dagens konversation

Lukas kliver innanför dörren till lägenheten och säger:

-Oj, har du städat mamma?
- Ja.
- Vad är det vi firar?

Lukas har uppenbarligen uppfattningen att jag endast städar när vi firar något, typ jul och födelsedagar, det vill säga tre gånger om året. Oförskämda unge.

Den tid som blev kvar

Jag faller annorlunda nuförtiden, tystare och mer subtilt, mer graciöst på något vis. Det involverar inte blod eller femton kilos viktnedgång, inga nattliga promenader eller utflykter med livet som insats. Istället övermannas jag av en enorm trötthet, som om alla mina krafter helt plötsligt tagit slut.

Jag vet inte riktigt var jag befinner mig. Det är som att tiden gått men inte jag. När allt var över, då för några år sedan, stod jag ändå kvar. Livet fortsatte, mitt liv, dagar och år som gick men jag förblev orörlig, rotad i det förflutna i väntan på ett förlåt som aldrig skulle komma. Och den tid som gick, det liv som pågick, mitt liv, föll i glömska, som en sovande framtid. Min framtid sover fortfarande, tyst och stilla under tunga täcken.

Det här är den tid som blev kvar, den tid som jag förväntas göra något med. Jag vet bara inte vad. Jag hade inte räknat med den, kan inte se min plats i ett liv som jag trodde var förlorat. Men jag ska hitta min plats. En dag ska jag ta tillvara på den här tiden som blev kvar. Jag ska väcka min framtid. Kanske måste jag falla en smula lite då och då för att påminnas om att jag alltid reser mig upp igen, att jag aldrig ger mig och att saker och ting sällan är så hopplösa som de ibland verkar.

Men för tillfället sover min framtid och den kommer antagligen göra det ett tag till. Man kan inte göra tjugo års olycka ogjord i en handvändning, det tar tid och förvånande nog verkar tid vara något som jag har gott om nuförtiden. Mitt liv är inte utmätt längre. Det är bara att acceptera även om det kom som en total jävla överraskning.

Till någon annan

Så sakta går tiden och ändå så fort. Hur trögt allting flyter, hur fort allting virvlar omkring. Tystnad som ersätts av en annan tystnad och mina tankars försök att landa i min kropp. Jag tittar på snön som faller, följer flingornas väg genom luften och tänker att jag faller precis som dem. Långsamt dalar min vilja att finnas till genom kroppen.

Jag koncentrerar mig på mina andetag, på bröstkorgen som höjs och sänks, på livet som rinner genom mig. Livet som finns där, som jag förfogar över och som jag vill avsäga mig, ge till någon annan. Alla dagar, alla år, all tid för någon annan att ha upplevt, för någon annan att bära, någon som är starkare. Jag orkar inte.

Dagarna går. Jag sover bort det mesta av dem, vaknar till mörkret som redan börjat falla. Om nätterna skräms jag av mina egna tankar. Jag ligger vaken och låter allting riva och slita i mig. Mitt huvud fylls av gammalt bråte, drivved från ett trasigt förflutet. Och jag vill inte ha det, vill ge det till någon annan, någon som är starkare. Jag är för trött.