Sommar i Petiknäs

(Klicka på bilden så blir den lite större)

Att vara ledig på jobbet och vikten av symmetri

Jag kanske blir arbetslös om en dryg månad. Eller så blir jag inte det. Det beror liksom på. Omständigheter, ni vet. Och det här med ovisshet har jag aldrig mått särskilt bra av.

Jag har haft semester. Det var fint. Nu jobbar jag igen och det är också fint, i alla fall om man bortser från polskan. Vi är en samling övertrötta och viljelösa paddor som sitter och försöker att få fäste i vår hala soffa med galonklädsel. Tillsammans har vi gått upp fjorton kilo den senaste månaden. I går hade vi kollektiv invägning. Jag tog resultatet med ro.

Vi har mycket lite att göra om dagarna. Det är som om även brukarna gått på semester, nästan alla insatser ställs in. Jag blir lätt rastlös och börjar att sortera papper. Jag övergår sedan åt att strukturerar upp anslagstavlan och försöker utan framgång att förklara vikten av symmetri och raka linjer även om det bara gäller en anslagstavla som rymmer menyer från diverse pizzerior samt en samling visitkort med telefonnummer till människor som vi aldrig kommer att vilja ringa igen. Helst vill jag att färgen på häftstiften ska matcha färgen på visitkorten. Jag får inget som helst gensvar.

Mina kollegor fortsätter att halka runt i soffan, lite lätt nervösa över att jag faktiskt gör något eftersom det kanske kan komma att innebära att även dom måste göra det. Det är sommar, verkar dom tänka, och på sommaren är man ledig. Även om man jobbar. Även om det regnar och blåser, och den där känslan av sommar inte riktigt vill infinna sig.

När jag cyklar hem genom regnet tänker jag att jag kanske också borde ta lite ledigt på jobbet. Kanske till och med överlåta symmetrin och de räta linjerna åt någon annan, slappna av och vila upp mig inför den eventuella arbetslösheten.

Det som händer en lördag mellan åtta och tjugoett

Han ler genom skägget. Ett tandlöst leende, och jag vet ingen som med ett leende kan se så lycklig ut som han. Han sjunger en liten visa, sådär i förbifarten. Visar de nya tavlorna han målat under dagen. Hans skjorta är fläckad av röd och blå färg, och han har något som jag misstänker är filmjölk i skägget. En skugga av ledsamhet drar över hans ansikte när han stänger dörren om sig och blir ensam kvar.

*

Hon står i köket och dricker kaffe alldeles för snabbt. Det rinner ner för hakan och sugs upp i en av alla de halsdukar hon virat runt halsen. I dag är ingenting av det hon säger begripligt, inte ett endaste ord. Det syns att det bekymrar henne, denna totala brist på förståelse när det kommer till hennes inre värld. Hon fingrar på pärlhalsbandet, stampar ilsket med foten i golvet men ger sedan upp. Ensam är hon, med ord som bara hon vet vad de betyder.

*

Regnet är ett suddigt, grått dis mellan hyreshusen. Hon sitter på balkongen och röker. Blicken är tom och riktad mot ingenting alls. Hennes ensamhet framstår som ännu mer tydlig där den ramas in av betongen och räcket av plåt. Hon stelnar plötsligt till och kommer åter i rörelse först då askpelaren faller till golvet och värmen från glöden bränner hennes fingrar. Hon ska vakna även denna natt och vanka av och an i sin lägenhet i väntan på att det ska ljusna, i väntan på att gryningen ska skingra mörkret och rädslan.

*

Alla somnar de ensamma i natt. Alla vaknar de i samma ensamhet, eller i sällskap av röster som ingen annan hör, jagade av gestalter som ingen annan ser, i ett liv som knappast är värdigt och med en oro som varat under så lång tid att den till slut blivit en lika naturlig del av dem som deras andetag.

Ibland tar jag dem med mig hem, deras liv och deras öden. Har svårt att sova för att jag inte kan skaka av mig känslan av att inte räcka till. Att inte göra tillräckligt. Att inte kunna hjälpa. Men jag bryr mig om dem och tänker att det måste också vara värt något. 

Valborg

Efter mycket om och men cyklade vi till Vilsta, där vi drack lite fanta, köpte några lotter och värmde oss vid en ganska liten brasa. Och så såg vi solen gå ner bakom höghusen i Fröslunda. Det var fint.

Jag trivs i våren

Det är något magiskt med hyreshusen som vilar i det orangea kvällsljuset på andra sidan ån. Jag sitter på bryggan och ser solen gå ner bakom hopptornet som bärs upp av det stillsamma vattnet. Jag tycker om att vårens mörker har mjuka kanter och är alldeles lagom svart. Jag är inte rädd. 

Jag tycker om ensamheten när jag väljer den själv. Tystnaden som finns på ensliga platser. Tankarna som driver mellan det som är och det som varit. Och allt är stilla, så stilla. Jag får plats i mig själv här där det doftar av mörka vatten, fuktig sand och nyfödda grässtrån.

Jag fyller händerna med sand och låter den sedan rinna mellan fingrarna och falla tyst ner mot bryggans skrovliga yta. Det är märkligt hur nytt allting känns såhär på våren. Sanden, vattnet och gräset. Själv känner jag mig äldre än någonsin. Livet kommer och går, det rinner ur mig för att sedan flyta tillbaka in i bröstet. Det är väl sådan jag är, kanske kommer jag till ro någon gång.

Just nu nöjer jag mig med att det är vår.

Yeah

Det är väl det här som kallas sänglampa, del 2

Jag var på IKEA i förra veckan och förärade mig ett väldigt svart nattduksbord. Så nu slipper jag ha lampan i sängen och riskera att brinna upp. Boken som syns på bilden är för övrigt Det femte barnet av Doris Lessing som jag har fått för mig att jag ska läsa. Det går ganska trögt men omslaget är i alla fall fint.

I prickigt nattlinne och med raggsockor på fötterna hasar jag runt i lägenheten utan att egentligen veta vad jag sysslar med. Lampan i Lukas fönster lyser. Jag förmår inte släcka den. Veckorna kommer och går, lampan förblir tänd. Som om det betydde något.

Jag sover inte. Inte på nätterna och inte på dagarna. Det gör mig skör och oförutsägbar.

Jag rör vid mina saker, spelar på alla tre gitarrer och dricker te ur zoo-muggen. Ibland tycker jag om min lägenhet. Ibland behöver jag få vara hemma, vara där inga nya intryck finns, där allting är igenkännbart.

Något har gjort ont inuti. Det har skavt och värkt en tid för att sedan sakta lösas upp och försvinna. Jag glömmer så lätt bort min sårbarhet, glömmer bort att jag fortfarande bär på saker som jag behöver ta itu med.

Den stora tomheten. Höjderna och avgrunderna. Och allting däremellan.

Gaaah

Det är för mycket på jobbet. Mitt huvud är alldeles fullproppat med mer eller mindre viktig information. Det funkar inte. Jag glömmer bort att äta. Ingen lunch, ingen middag. Jag är inte hungrig men tryckte pliktskyldigt i mig en bit tårta för en stund sedan.

Jag flyter i väg, upp i det vänstra hörnet. Kroppen känns avlägsen, och mina tankar förefaller obegripliga. Jag borde ta mig samman på det där till synes enkla sättet som folk så lättvindigt råder mig att göra. Jag borde sova mer. Jag borde äta mer. Jag borde delegera mer.

Men framförallt så borde jag prata mindre. Av allt jag har sagt idag så misstänker jag att ungefär tio procent gick att förstå. Jag vet inte riktigt hur det gick till men de övriga nittio procenten bestod till stor del av ord som slumpmässigt parades ihop med varandra i min hjärna. Bra blev det i alla fall inte.

Och nu kan jag inte sova, fast jag är så trött så trött. Mitt fullproppade huvud vägrar varva ner. Jag kan lika gärna gå upp och frosta av frysen.

Ögonblick

Det är så lätt att fastna i alla de ögonblick då jag inte är med. Det är så lätt hänt att bara tänka på allt som jag missar, alla den tid som passerar när jag inte finns där. Stora stycken av hans liv där jag inte är närvarande. Nya kompisar jag inte vet namnen på. Läxor jag inte hjälper till med. Blåmärken, skrapsår och ärr som jag inte vet historien bakom. Tröst som jag inte kan ge. Glädje som jag inte kan dela.

Men det finns andra ögonblick, saker jag inte missar, bitar av hans liv där jag finns med. Lördagsmorgnar då han med håret rufsigt av sömn kryper ner under mitt täcke och borrar in sin näsa i min nacke. Hans frågor vid matbordet. Hans ögon som glittrar av skratt när vi läser SVJ. Våra blickar som möts när jag kommer gående över skolgården om fredagarna. Hans skratt.

Jag minns inte mycket av timmarna innan och efter han föddes. Men jag mins hans stora ögon, och hans pyttelilla hand som tog ett stadigt grepp om mitt hår. Och allt jag visste då, allt jag trodde mig veta, var att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag skulle aldrig överge honom.

I dag fyller han nio år. Och den tid som vi faktiskt har tillsammans måste få betyda mer än den tid som går oss förbi. Ögonblick efter ögonblick av kärlek, när han är här och när han inte är här. Min fina pojke.