Renoverad

Jag hade långt hår igår. Det har jag inte längre.



Lukas kommer att mörda mig.

Jag brukar kunna skriva om det mesta. Orden är mina tappra små försök att förstå mig på verkligheten och göra den mer begriplig. Jag skriver och lär mig något om vem jag är, vad jag vill och hur jag känner. Jag har skrivit om allt, brutit ner mig själv och det jag varit med om i beståndsdelar, beskrivit minsta vidriga detalj om det har behövts. Så har jag överlevt, så har jag tagit mig vidare.

Men jag kan inte skriva om C. Jag har försökt men hur jag än vänder och vrider på orden så vill det sig inte. Jag kan inte skriva om sorgen eller saknaden. Jag kan inte förklara hur en person som befann sig i utkanten av mitt liv påverkar mig så mycket nu när han är borta. Och om jag inte kan skriva om det kan jag inte heller förstå det.

Jag försöker hålla tankarna på honom borta genom att sysselsätta mig med annat. Jag spelar basket men inser ganska snart att det inte är särskilt lyckat. Varje gång jag gör något litet misstag (och det blir ganska många under en träning) känner jag för att börja gråta. Jag gapar och skriker men är egentligen inte arg, bara ledsen.

Jag sitter med Lilla S i knäet och snusar honom i nacken. Han lägger två små knubbiga händer på mina kinder och biter mig i näsan. Han skrattar och tittar på mig med stora blå ögon, de finaste ögonen som finns. Han får mig att glömma och jag kramar honom, snusar honom lite mer i nacken och låter honom bita mig i näsan en gång till.

Jag vill inte tänka på C. Jag måste tänka på C. Jag måste skriva om det men allt som kommer ut är det här. Ett stillsamt försök att tala om att jag saknar honom, att jag är ledsen och att jag måste inse att han är borta även om orden inte hjälper mig förstå.

Och när jag slutat sakna så finns du inte mer

Han sparkar av sig sina träskor, de urblekta svarta med vita och röda färgstänk på. Han fattar mina händer, mina små händer som försvinner i hans stora. Han snurrar mig runt, runt och mina fötter lyfter från marken. Jag flyger genom luften, svävar ovanför marken och det kittlar i min mage. När jag sedan landar på den nyklippta gräsmattan skriker jag av skratt och hoppar jämfota av glädje. En gång till pappa, ber jag, en gång till. Och han snurrar runt med mig en gång till, han snurrar mig om och om igen, varje kväll, hela sommaren.

Så kommer hösten och varje natt drömmer jag mardrömmar. Ibland springer jag in i mina föräldrars sovrum och kryper ner bredvid honom, alltid på hans sida, aldrig på hennes. Jag ligger med huvudet mot hans håriga bröst, lyssnar på hans hjärtslag och tänker att han luktar gott.

Dagarna då han hämtar mig hos dagmamman är de bästa. Jag står med näsan tryckt mot fönsterrutan och ser hans bil svänga in på kvarteret. Min pappa, ropar jag, nu kommer min pappa. Sedan sitter jag bredvid honom i framsätet och äter smörgåsar som blivit över från hans matsäck. Han ser alltid till att det finns smörgåsar kvar i den blå plastburken och jag gillar knäckemackorna bäst. De som blev lite sega efter en hel dag i skogen.

När vi kommer hem sitter jag i hans knä och han berättar om den tama älgen Harald som han träffar i skogen ibland. Jag tittar på pappa med stora ögon och tänker att han är bäst i världen. Att Harald inte finns på riktigt spelar ingen roll.

Nu finns inte heller pappa på riktigt, det är åtminstone så det känns. Bilden av honom bleknar mer och mer. Jag kan inte längre minnas hans röst, hans lukt, hans skratt. Han har reducerats till någon jag berättar om för Lukas ibland, en saga om någon som egentligen inte finns om det inte vore för den saknad som blossar upp inom mig varje gång jag nämner hans namn. Och när även saknaden bleknat bort finns han inte alls. Det gör ont att tänka att det ska behöva bli så.

I'm more than what you've made of me

En av mina största bedrifter var att älska dig, trots allt. Då, för länge sedan, kunde jag möta din blick och intala mig själv att det fanns något där att kämpa för. Jag kunde stå ut, bära dig och alla dina bördor på ett barns axlar och nästintill förintas. Och alltid utan tårar, mina tårar lät jag dig aldrig se. För din smärta var alltid värd mer än min egen. Din smärta var värd att bekämpa.

Jag kunde se på dig ibland då du stod i köket och kokade sylt. Jag stod i dörröppningen och iakttog en annan värld, ett helt annat liv. Dina händer som med en slev rörde om i kastrullerna, som varsamt plockade med de tomma glasburkarna, som skrev på etiketterna med runda bokstäver. Den ömhet som strålade ut från dina händer lade sig som bomull mellan mig och allt som gjorde ont. Den förvissade mig om att du faktiskt kunde bry dig om något, även om det bara var några burkar med jordgubbssylt.

Så jag kunde älska dig, jag kunde tro på dig och jag kunde hoppas på att allting någon gång, någonstans, skulle bli annorlunda. Jag kunde med ett barns envishet övertyga mig själv om att samma människa som med kärlek i blicken fyllde de där glasburkarna med rykande het jordgubbssylt någon gång i framtiden även skulle titta på mig med kärlek i blicken. Om jag bara hade tålamod. Om jag bara trofast fanns vid din sida. Om jag bara fanns till för dig på vilket sätt du än önskade. Om jag bara klarade av att göra allt detta så skulle fasaderna falla. Du skulle älska mig, säga orden, leva orden.

Det hände aldrig. Och en av mina största bedrifter blev mitt största misstag. Att älska dig. Mamma.

Jag måste släppa taget nu.

Arbetets glada dagar

Jag började jobba i måndags och följande har hänt:

1. Jag har blivit tagen för att vara kille.
2. Jag har liknats vid en jordgubbe. Typ röd och rund.
3. Jag har lärt mig vad nekros är och innebär. (Och det mina damer och herrar är ingen rolig historia.)
4. Jag har blivit kallad för blekansikte.
5. Delar av personalen har drabbats av Tourettes syndrom och utbrister helt okontrollerat "flasha fittan" i tid och otid. Det har en helt naturlig förklaring men det är både en lång och en sekretessbelagd historia.
6. Jag har blivit anklagad för att vara en knarkare från Örebro.

Åh, jag älskar att jobba!

The dark side of me

Ungefär såhär kände jag mig under kvällens basketträning. Ingen muntergök direkt och det helt utan anledning. Fan, jag har lite taskig karma för tillfället.

Jag finns

Jag gick hem från jobbet ikväll, under grå moln och i lätt duggregn. Jag gick sakta eftersom jag inte hade något bättre för mig än att just gå och långsamt röra mig hemåt genom regnet. Jag vet inte om det var det blöta gräset, asfalten som mörknat av regnet eller nyponbuskarna som kantade vägen som gjorde att jag plötsligt stannade upp. Men det gjorde jag, stannade upp.

Jag stod stilla mitt på cykelbanan, sträckte ut handen och lät regndropparna landa i min handflata. Jag finns, tänkte jag, som om det rådde en viss osäkerhet i frågan angående huruvida jag existerar eller inte. Det är märkligt det där, att en högst påtaglig massa av armar, ben, huvud och hals stundtals kan kännas så flytande.

Sedan började jag gråta. Tårar blandades med regn, blandades med ledsamhet och längtan men också med en lättnad över att jag åter är i rörelse. Jag är inte stel och stum. Jag kan känna igen, även om jag inte riktigt är på det klara med exakt vad det är jag känner. Jag kände mig så lättad över den insikten att jag inte orkade bekymra mig särskilt mycket för det faktum att jag stod och grät medan vilt främmande människor passerade förbi mig. Det praktiska med att gråta när det regnar är onekligen att de personer man möter inte har någon anledning att ifrågasätta ens blöta kinder. Så jag grät hela vägen hem men det var ingen jobbig gråt. Jag vet inte ens om jag var särskilt ledsen. Ibland behöver man kanske bara få gråta helt utan anledning eller förklaring.

I trapphuset mötte jag min granne, en utländsk man iklädd blå lite för stor kostym och med en stråhatt på huvudet. Han hälsade precis som han brukar men rynkade sedan ögonbrynen och frågade hur jag mådde. Och jag svarade att jag mådde bra. Det var ingen lögn. Man kan gråta och samtidigt må bra på precis samma sätt som man kan skratta och samtidigt må dåligt. Jag finns, tänkte jag, när han skeptiskt betraktade mig och mina envist rinnande tårar. Han ser mig och då kan jag inte vara ledsen. Då kan jag bara vara glad.

Äh, vi tar lite bilder istället

Eftersom allt jag skriver för tillfället antingen är ren smörja eller så deprimerande att jag inte vill kännas vid det sammanfattar jag min och Lukas första semestervecka i bilder. Som synes har vi bland annat hängt på stranden (i både sol och regn), käkat jordgubbar och spelat minigolf. Alldeles strax åker Lukas till sin pappa och tanken är att jag under nästa vecka åter ska leka student. Jag är tämligen övertygad om att det kommer gå käpprätt åt helvete.

Sommaren gör ont

Varje årstid bär med sig sin beskärda del av minnen och sommaren är inget undantag. Sommaren är faktiskt värst av alla. Jag kan inte riktigt njuta av solen och värmen. Det finns alldeles för mycket som rör sig inuti, händelser som börjar skruva på sig, ansikten som fladdrar förbi. Jag låter det hända för att det inte finns någon mening med att skjuta upp det. Förr eller senare måste jag ta itu med det. Jag måste definiera och sortera så att var sak hamnar på sin plats och sedan låta allting falla tillbaka in i glömskan igen, där det hör hemma.

Ibland känns det som att det aldrig kommer att ta slut, som att det är ett djup utan botten som minnena väller upp ifrån. En evighetslång kavalkad av smärta som vägrar avta i styrka. Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag och mobiliserar alla min styrka för att ännu en gång låta mitt förflutna slita mig i stycken. Jag gör mig själv sårbar, jag måste göra det, för att bli starkare på sikt. Men det gör ont, det gör fortfarande så fruktansvärt ont.

Så jag känner mig lite sorgsen just nu och jag fäller en och annan tår över att jag inte kan vara i mitt liv, leva det, fullt ut. Till viss del känner jag mig fortfarande avskiljd från min kropp. Jag står utanför och betraktar mig själv som om jag vore något helt främmande. Det finns vissa saker som jag inte kan förlika mig med, vissa sidor av mig själv som jag undviker att utforska närmare. Jag är rädd för vad jag bär inom mig, för vad jag skulle kunna bli om jag inte är på min vakt.

Och jag kan inte släppa tanken på att jag lever på övertid eller att det är något slags misstag att jag fortfarande lever. Jag vet inte om jag är värd all den här tiden, om jag är värd att få leva det här livet. Jag vet inte om jag någonsin var värd att få finnas överhuvudtaget. Egentligen är inte det här mina tankar, de är ett resultat av det som varit, men det gör dem inte mindre verkliga eller smärtsamma. Just nu kan jag inte tillåta mig själv att tänka att jag är värd något och det gör mig så oändligt ledsen, så besviken och så trött på mig själv att jag helst av allt vill snabbspola förbi den här passagen av mitt liv. Tyvärr fungerar inte livet så, alla dagar måste levas i en specifik ordning oavsett hur ont det gör, hur tröttsamt det är eller hur mycket som går förlorat på vägen.

Ingenting är ingenting för alltid

Jag sitter på bussen och klottrar de två sista sidorna i Foucaults ”Sexualitetens historia” fulla med ord. Jag vet inte varför jag tycker att det känns tilltalande, nästan vackert på något sätt. Jag skriver hela tiden numera. Orden flyter fram i en strid ström av bekännelser men jag rör mig i utkanterna, bortanför det som kan offentliggöras. Det är väl inga hemligheter direkt men det ligger för nära mig själv för att jag ska kunna ta ansvar för det. Tänk att jag har kommit dit, nått den gräns då mitt värde inte bestäms av hur mycket av mitt liv som fläcks ut för vem som helst att ta del av. Det är inte enbart med misären som näring som mitt hjärta förmår att pumpa vidare. När kom jag till den insikten? När började det livet?

Förr hämtade jag min styrka ur förtrycket. Det är märkligt egentligen att det som tryckte ner mig samtidigt var det som fick mig att sträva uppåt, framåt. Det var drömmen om något annat, något helt olikt det som var, som drev mig. Ett tyst mantra i mitt huvud, en viskning så att ingen skulle höra: ingenting är ingenting för alltid. Det var en dröm då, en utopi som knappast kändes möjlig att få uppleva men nu är den min verklighet. Och jag drabbas av en överjordisk rädsla när jag inser att detta är något som jag också måste överleva. Jag måste ta mig igenom även den här verkligheten, förhoppningsvis med livet i behåll. Det var inte riktigt så jag hade föreställt mig friheten, som ett tillstånd som måste bemästras snarare än att bara vara i. Så jag gör mig ofri ibland och maktlös, för makt är otäckt för den som inte är van att handskas med den. Jag vilar i det gamla och välbekanta men pauserna blir allt kortare. Det nya tar över mer och mer, och allteftersom tiden går minskar min rädsla. Jag blir lite rakar i ryggen och vågar erkänna att jag förändrats men att jag alltjämt är den jag alltid har varit. Jag bär mina två själv med mig, det gamla och det nya, de lever sida vid sida men smälter långsamt samman. Jag blir något annat, något jag aldrig tidigare varit. Hel.

Jag bestämde mig för att sluta skämmas, för att jag inte tror på skam eller på att den kan föra mig vidare. Istället bestämde jag mig för att stå för allt, för att ta ansvar för den del av historien som var min trots att jag misstänkte, eller egentligen visste, att de andra aldrig skulle ta ansvar för sin del. Jag gick vidare. De står kvar. Jag vill gärna tro att det är det som gör att jag vinner i slutändan, trots allt. Jag hoppas att de skäms. Det gör inte jag.