Det finns ingen oro i mig. Det är vad jag intalar mig själv. Det är vad jag med våld försöker tvinga in bland mina tankars upprördhet.

Det kan jag ju försöka med. Att lura mig själv. Det struntar oron i. Den finns där ändå. Den fladdrar till i bröstet ibland, en vibrerande rörelse bakom bröstbenet, som för att påminna mig om sin existens. Som om jag inte visste. Men jag tycker inte om den. Oron. Den känns fånig och obefogad. Onödig nu, när jag ingenting vet. Ett dåligt omen i all denna väntan.

Föresten vill jag ingenting veta idag, ingenting alls. Armen känns tyngre än vanligt, handen lätt bortdomnad. Höger öga rör sig vilset utan att hitta någon fast punkt. Jag kanske inbillar mig. Det är så den gör, den här satans oron. Den sätter verklighet och overklighet på kollisionskurs med varandra. Tillslut vet jag inte vad som är vad. Jag avskyr det.

Jag plockar upp gitarren, vill spela något vackert men fingrarna lyder inte och rösten känns tung och trött. Jag tappar taget om plektrumet, det försvinner in i gitarrkroppen och vägrar att komma ut. Det bara ligger där inne och skramlar retfullt.

Så jag dricker en kopp te istället. Bläddrar i tidningen utan att egentligen läsa vad som står. Utan att egentligen kunna läsa vad som står eftersom bokstäverna gång på gång envisas med att flyta ihop med varandra. I bakgrunden hör jag hur vinden och regnet kastar sig mot fönsterrutorna. Jag vattnar min basilika och struntar i att laga mat eftersom jag just idag inte förstår poängen med att äta.

Mobilen piper och vibrerar. Människor som söker kontakt och som jag avvisar. Jag orkar inte. Det är lättare att låta bli att känna om jag håller allt för mig själv.

Det enda jag saknar är jobbet. Jag behöver vilan men överväldigas av det kaos som uppstår när jag inte har något att rikta mina tankar mot. Och jag saknar arbetskamraterna. Mina fina arbetskamrater som bryr sig, som frågar och som hjälper till. På jobbet går livet framåt. Här hemma står det bara still. Här hemma är jag ett plektrum instängt i en gitarr

Lite jävla tacksamhet

Bussresor till och från jobbet i soluppgång respektive solnedgång. Dagar som ramas in av den rosafärgade himlens uppgång och fall. Tidiga morgnar med det frasande ljudet av frostiga löv under skosulorna. Sena eftermiddagar då tröttheten bildat en klistrig hinna innanför ögonlocken som är omöjlig att blinka bort. Och alla tankar som rör sig så långsamt medan allt annat går så fort. En del av verkligheten i slow motion.

Det stillsamma skenet från värmeljus bland tekoppar och meningslösa deckare. Ständiga försök att bara få tiden att gå, hålla känslorna på avstånd, inte låta dem tränga in för djupt. Andetag efter andetag som påminner om livets alla upprepningar. Kroppen arbetar oförtrutet på, upprepar sina sysslor, utan att ta notis om i vilka riktningar tankarna spretar.

Jag somnar sent, förbi av trötthet och urlakad av gråt. Tyngd av den skuld som jag själv väljer att bära. Skuld för att jag inte är glad. Inte mår bra. Inte är tacksam. Att bara kunna visa lite jävla tacksamhet i all sin enkelhet, tänk om det kunde gå.

Och så tvingas jag konfronteras med det faktum att allt kanske inte står rätt till i min kropp. Att det kanske pågår ett krig under ytan. Alla kansken och frågetecken som tvingar sig in i vardagen och kräver utrymme. Jag täpper till så gott jag kan. Tätar alla hål och sprickor och tänker att i den tid som finns nu, innan jag vet, är jag frisk. Det går ganska bra att känna lite jävla tacksamhet för det. Det gör det faktiskt.

Inga ord

Bara en bild. Och min outsinliga längtan efter hans närvaro. Ibland gör det mer ont än vad som egentligen är hanterbart.

En ranglig konstruktion

Jag ser min spegelbild i fönsterrutan. Mina ansiktsdrag som faller mjukt mot glaset. Mina ögon som smälter samman med mörkret utanför. Jag kan inte se tårarna men jag kan känna sältan från dom när dom rinner över mina läppar. Jag lägger fingertopparna mot mitt vänstra nyckelben och lugnas av den mjuka och välbekanta formen som spänner ut huden. Samtidigt skräms jag av hjärtats snabba och hårda slag som hamrar sig fram genom bröstet.

Jag andas. Försöker stilla de till synes meningslösa uppsättningar tankar som är mina och som skenar fram genom sommarnatten. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara någonstans alls. Jag vill sjunka tillbaka genom åren och upplösas i mig själv.

Jag är bara kött och blod. Och en mycket ranglig konstruktion av ben som skall bära upp det som är menat att ge mig liv. Mina tankar, mina känslor och mitt hjärtas stridsvilja som böjer sig, som viker ner sig inför den obotliga trötthetens tyngd. Den trötthet som kommer av att inte vilja någonting alls. Varje rörelse känns meningslös. Varje handling, varje tanke och varje ord överflödigt.

Jag känns överflödig.

Jag och Lukas har haft ett märkligt påsklov. Förra veckan hände något som vände uppochner på tillvaron. Livet blev med ens skört och bräckligt, sådär som det blir när man ställs inför sådant man inte väntat sig. Jag har dock hållit mig på banan. Jag har trots allt övat mig en hel del på att leva i ovisshet. Jag vet precis hur det är att tvingas ta livet på uppstuds. Jag har alltid tagit livet på uppstuds.

Det är värre för Lukas. Han har inte riktigt varit sig själv. Han har varit tystare än vanligt och inte velat prata om det som är jobbigt. Jag har tvingat mig själv att ta ett steg tillbaka och konstaterat att han ännu inte hittat några ord som kan beskriva vad han tänker och känner. Min uppgift är att hjälpa honom med det utan att tvinga på honom mina egna ord och upplevelser. Det är svårare än det låter.

Jag har försökt att hålla mig i närheten av honom mest hela tiden, suttit i hans säng och läst när han lekt i sitt rum, legat i soffan med datorn på magen när han tittat på tv. Då och då har det kommit någon fråga som jag försökt svara på efter bäst förmåga. Men mest av allt har jag väntat, på att Lukas ska börja prata, på att jag ska reda ut hur jag ska förhålla mig till det som händer och på besked som kan minska ovissheten.

Frukost i dåtiden

Pappa står vid spisen och kokar havregrynsgröt. Hans långkalsonger är fulla med håll och han rör i gröten med en träslev. Jag sitter på kökssoffan och studerar hans ryggtavla, ser hur hans skuldra rör sig under t-shirten vid varje rörelse med sleven. Jag tänker att han är störts, bäst och starkast. Han är allt som jag inte är men vill vara.

Får jag vara som du pappa? Kan du lära mig allt du kan?

Jack ligger under bordet. Jag stryker mina fotsulor över han päls, den är sträv och mjuk på samma gång. Han slickar mig på tårna och jag skrattar. Pappa vänder sig om och ler mot mig, ett leende som får mitt liv att sträcka sig utanför sina annars så hårt dragna gränser. Jag tänker att det är såhär det borde vara. Det borde vara pappa och jag, och Jack, och M som sover på övervåningen. Såhär skulle det kunna vara om det inte var för henne.

Om det inte var för henne.

För första gången föreställer jag mig hur livet skulle vara utan henne. För första gången inser jag att något är fel och det är inte oss det är fel på, det är henne. För ett ögonblick förändras världen. En spricka uppstår i tillvaron, en spricka som släpper igenom en frihet som jag inte visste fanns. Det skulle inte behöva vara såhär svårt. Tanken är svindlande.

Tiden går med ens långsamt. Det är som om allt stannat upp. Pappa vid spisen, jag på soffan, Jack under bordet och M i sin säng på övervåningen. Medan tiden står stilla bygger jag ett nytt liv åt oss inuti mitt huvud. Ett liv utan henne. Så har jag helt plötsligt två världar, två verkligheter att leva i. En där pappa kokar gröt, ler och rufsar mig i håret och en där hon finns, där det händer helt andra saker, saker som skrämmer mig och som gör mig illa.

I den verklighet där jag vill vara dukar pappa fram frukosten, gröt till sig och skogaholmslimpa med ost på till mig och Jack, smörgåsen skuren i tärningar. Jack slafsar i sig sin smörgås på några sekunder men jag äter min sakta, stoppar in bit efter bit i munnen. Jag tänker att så länge de båda världarna väger jämt så behöver jag inte vara rädd. Så länge pappa ler mot mig ibland, bär mig på sina axlar och snurrar runt med mig på somrarna så kommer jag att orka leva i den andra verkligheten också.

Och pappa ler där han sitter mittemot mig vid bordet.

När det väl skiter sig så skiter det sig ordentligt

I natt när jag satt gråtandes på hallgolvet och väntade på att mamman skulle komma önskade jag så innerligt att någon bara kunde trycka på paus. Om allting hade stannat upp kanske jag hade kunnat återta kontrollen över min skenande panik. Jag var rädd för mig själv, totalt vettskrämd för allt jag tänkte och kände. Någonstans kände jag att jag var på väg att passera en gräns som helst inte bör passeras. Någonstans i mitt bakhuvud började en idé om slutgiltighet ta form och jag hade inte en chans att göra minsta motstånd, allting var redan alldeles för tilltrasslat och uppochnervänt.

Jag kände skuld och jag skämdes. Jag blev allt mer desperat i mina försök att förstå vad det egentligen var som hände. Jag ville be om ursäkt, säga förlåt, göra om, göra rätt. Men jag bara satt där på golvet, med tårarna och snoret rinnande, och blev räddare och räddare. Jag var inte mig själv, jag var någon annan, någon jag inte kände igen.

I dag ligger nattens händelser kvar som en hinna över allting annat. Jag kan inte förmå mig själv att inte känna mig skyldig och att inte skämmas. Jag känner en allt större uppgivenhet inför hur saker och ting utvecklar sig. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska orka eller hur jag ska kunna röra mig framåt när det hela tiden finns saker som drar mig bakåt. Jag löser det tillfälligt genom att koppla på likgiltigheten. Jag tömmer mig själv på allt och upphör att känna något överhuvudtaget. Det är lättast så, i alla fall just nu.

Tidsfördriv

Jag sitter mest och rullar tummarna här hemma om dagarna. Det börjar bli lite långtråkigt. Jag tycker att någon borde ge mig ett jobb, helst ett med hyfsat bra lön och som inte måste föregås av ansökan, CV och personliga brev. Jag tycker att det vore väldigt praktisk om det där jobbet bara ramlade ner i mitt knä som en liten present.

I väntan på att det ska hända roar jag mig med att fota kottar i motljus, någon måste ju göra det också.

Han är här

Lukas somnade för ett par timmar sedan. Innan dess satt han uppkrupen i mitt knä med sina fingrar i mitt hår och tittade på "Lilla Kycklingen". Jag ägnade inte filmen särskilt mycket uppmärksamhet utan satt i stället mest och snusade Lukas i nacken.

Nu sover han och pratar i sömnen. Mystiskt mummel som jag inte förstår letar sig ut i vardagsrummet och jag känner mig sagolikt lycklig. Det är något magiskt med den där lilla pojken och hans förmåga att få mig att glömma allt som är jobbigt och svårt.

Vardagsrumsgolvet är redan täckt av pappersark och pennor. Jag snubblar fram över legobitar och bilar men röran bekommer mig inte. Jag älskar röran. Faktum är att jag är så förtjust i den att det brukar ta mig flera dagar att städa undan den efter att Lukas åkt till sin pappa. Jag tycker om att det märks att han är här. Jag tycker om att det märks att han har varit här.

I morgon slipper jag sitta ensam vid frukostbordet. Jag kommer att läsa DN:s kulturdel och Lukas kommer att läsa vad som visas på Bollibompa på kvällen. Han kommer att envisas med att få ta med sig sitt te in i vardagsrummet och jag kommer att svara att det är okej fast jag vet att han inte kommer att dricka upp det. Det gör han aldrig men det gör ingenting för jag tycker om att plocka undan koppen sedan och tänka att det är trevligt att plocka undan efter någon annan som omväxling.

Jag kommer att tänka att jag tycker om att det märks att han är här.