Jag var på IKEA i förra veckan och förärade mig ett väldigt svart nattduksbord. Så nu slipper jag ha lampan i sängen och riskera att brinna upp. Boken som syns på bilden är för övrigt Det femte barnet av Doris Lessing som jag har fått för mig att jag ska läsa. Det går ganska trögt men omslaget är i alla fall fint.
I prickigt nattlinne och med raggsockor på fötterna hasar jag runt i lägenheten utan att egentligen veta vad jag sysslar med. Lampan i Lukas fönster lyser. Jag förmår inte släcka den. Veckorna kommer och går, lampan förblir tänd. Som om det betydde något.
Jag sover inte. Inte på nätterna och inte på dagarna. Det gör mig skör och oförutsägbar.
Jag rör vid mina saker, spelar på alla tre gitarrer och dricker te ur zoo-muggen. Ibland tycker jag om min lägenhet. Ibland behöver jag få vara hemma, vara där inga nya intryck finns, där allting är igenkännbart.
Något har gjort ont inuti. Det har skavt och värkt en tid för att sedan sakta lösas upp och försvinna. Jag glömmer så lätt bort min sårbarhet, glömmer bort att jag fortfarande bär på saker som jag behöver ta itu med.
Den stora tomheten. Höjderna och avgrunderna. Och allting däremellan. .jpg)
Det är för mycket på jobbet. Mitt huvud är alldeles fullproppat med mer eller mindre viktig information. Det funkar inte. Jag glömmer bort att äta. Ingen lunch, ingen middag. Jag är inte hungrig men tryckte pliktskyldigt i mig en bit tårta för en stund sedan.
Jag flyter i väg, upp i det vänstra hörnet. Kroppen känns avlägsen, och mina tankar förefaller obegripliga. Jag borde ta mig samman på det där till synes enkla sättet som folk så lättvindigt råder mig att göra. Jag borde sova mer. Jag borde äta mer. Jag borde delegera mer.
Men framförallt så borde jag prata mindre. Av allt jag har sagt idag så misstänker jag att ungefär tio procent gick att förstå. Jag vet inte riktigt hur det gick till men de övriga nittio procenten bestod till stor del av ord som slumpmässigt parades ihop med varandra i min hjärna. Bra blev det i alla fall inte.
Och nu kan jag inte sova, fast jag är så trött så trött. Mitt fullproppade huvud vägrar varva ner. Jag kan lika gärna gå upp och frosta av frysen.
Det är så lätt att fastna i alla de ögonblick då jag inte är med. Det är så lätt hänt att bara tänka på allt som jag missar, alla den tid som passerar när jag inte finns där. Stora stycken av hans liv där jag inte är närvarande. Nya kompisar jag inte vet namnen på. Läxor jag inte hjälper till med. Blåmärken, skrapsår och ärr som jag inte vet historien bakom. Tröst som jag inte kan ge. Glädje som jag inte kan dela.
Men det finns andra ögonblick, saker jag inte missar, bitar av hans liv där jag finns med. Lördagsmorgnar då han med håret rufsigt av sömn kryper ner under mitt täcke och borrar in sin näsa i min nacke. Hans frågor vid matbordet. Hans ögon som glittrar av skratt när vi läser SVJ. Våra blickar som möts när jag kommer gående över skolgården om fredagarna. Hans skratt.
Jag minns inte mycket av timmarna innan och efter han föddes. Men jag mins hans stora ögon, och hans pyttelilla hand som tog ett stadigt grepp om mitt hår. Och allt jag visste då, allt jag trodde mig veta, var att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag skulle aldrig överge honom.
I dag fyller han nio år. Och den tid som vi faktiskt har tillsammans måste få betyda mer än den tid som går oss förbi. Ögonblick efter ögonblick av kärlek, när han är här och när han inte är här. Min fina pojke.
Så började det snöa igen. Stora blöta flingor, och allt blev vitt vitt vitt.
Idag tog vår excentriske konstnär ett stadigt men vänligt tag i min överarm, tittade mig rakt in i ögonen och frågade: Vad drömde du om innan du hamnade här?
Jag drömde om små saker, om rabarberpaj, om mormors skratt, om farfars eka och pappas träskor. Jag drömde om stora saker, om att livet skulle bli begripligt, om att jag skulle förstå, om att allting skulle bli som förut. Även efter att jag glömt bort hur förut var drömde jag om det.
Långt mycket senare drömde jag om att få snickra möbler, om träets fibrer under mina händer, om former, om slipdamm som dansade i solljuset och om valkar i handflatorna.
Och jag drömde om orden, om att få dem att berätta sådant som jag aldrig vågat säga, om att få någon annan att känna det jag kände, att göra det verkligt för någon annan, att sticka hål på tystnaden.
Till vår excentriske konstnär sa jag inget av det här. Jag sa att det var en hemlighet. Och han naglade fast mig med blicken och sa mycket allvarsamt: Men du drömde väl i alla fall? Du gjorde väl det?
Ja, det gjorde jag. Jag drömde. Just idag har jag lite svårt att förstå varför jag slutade med det.
06:52
En leende busschaufför. Han skrattar med sina bruna ögon och ser så saligt lycklig ut att jag blir varm i bröstet. Vilket skitväder, säger han, och fortsätter att stråla som om skitväder är precis vad han önskar sig av den här dagen.
08:23
Divvan 2 ringer. Hon har bestämt sig. Jesus bor i hennes kylskåp och han vill ha muffins till frukost. För att Jesus ska känna sig mindre ensam har hon ställt in en porslinskatt mellan mjölkpaketet och osten. Nu undrar hon om jag möjligtvis har några förslag på sånger som Jesus kan tänkas tycka om.
14:17
Kan man andas sig igenom yrsel och illamående? Det ligger en blyertspenna på bordet, den är svart och gul, och jag stirrar på den tills ögonen tåras. Rummet, och människorna i det, löses upp och suddas ut. Allt blir grått och sedan vitt. Orden ramlar ur min mun lite som dom vill. Färger och former flyter så småningom tillbaka in i mitt synfält. Allt blir som vanligt igen.
15:49
Hotellet brinner. Jag står på bron och ser röken tränga ut ur fönster utan glas. Byggnaden töms på liv men det glöder fortfarande inuti huskroppen. Strimmor av rött och orange blir synliga i de rader av gapande hål som bildats där det förut var fönster.
18:11
På torget står en vilsen gräsand. Alldeles stilla står han, med det gröna glänsande huvudet lätt på sned, och med duvorna dansande runt omkring sig. Så fel han hamnat, i snöslasket bland duvor och stressade människor.
18:15
Ingen leende busschaufför. Men samma skitväder som helt plötsligt känns precis så skitigt som det faktiskt är nu när ingen har vett att glädjas åt det.
19:38
Gräsanden står kvar på torget. Det är som om han stelnat och vuxit fast i asfalten. Duvorna rör sig i cirklar runt honom, som för att visa honom hur udda och fel han är. Själv rör han sig inte ur fläcken. Stilla står han och finner sig i att vara vilse.
23:25
Det regnar, ett evigt smattrande mot fönsterbläcket. Det är skitväder. Jag tänker på gräsanden. Jag undrar om han står kvar på torget än, lika vilse som tidigare. Tänk om han aldrig hittar tillbaka till den plats varifrån han kom. Tänk om han aldrig hittar hem.
I eftermiddags tog jag med mig kameran och la mig sedan på mage i snön för att fota vissen ljung..jpg)
.jpg)
Utöver kameran hade jag med mig den här muntergöken, som efter fem minuter påstod att han frös, demonstrativt satte sig i en snödriva och vägrade att röra på sig:.jpg)
Den röda trävillan. Ett sovrum och en dubbelsäng. Jag ligger åt fel håll, med huvudet i fotändan. Lakanen är mjuka. Hon sitter med ryggen mot mig, ansiktet vridet åt höger. Ljuset från fönstret fräter ut hennes profil. Allting är vitt.
Tårarna droppar från hennes haka och ner på handryggen. Hon knyter krampaktigt händerna, gräver ner fingrarna i madrassen. Jag vill trösta, lägga mina händer på hennes axlar, få dem att sluta skaka, få dem att stillna.
Men mina händer är så små. Allt med mig tycks vara för litet. Jag växer aldrig ifatt. Blir aldrig stor nog att förstå vad som händer. Jag kryper upp i hennes knä, lutar mitt huvud mot hennes nakna bröst och känner hennes hjärta bulta mot min kind. Aldrig har hon hållit om mig så hårt.
Den här bilden, hennes tårar som sakta faller i ljuset från fönstret, är min finaste bild. Jag minns min kärlek. Hur det var att älska henne. Jag minns hennes kärlek, då när den fortfarande visade sig ibland.
Hennes tårar. Jag tyckte om dem, även om ledsamheten skrämde mig ibland. Gråten öppnade upp henne, visade att hon var någon annan. Den där sorgen var vacker, stor och smärtsam men verklig och äkta. Hon var en människa då. Det var när hon upphörde att gråta som jag slutade att hoppas.
Vissa dagar kunde faktiskt få börja bättre. Jag vaknade med dubbelseende och yrsel. Roade mig sedan med att ramla i duschen. Åt fel håll ramlade jag dessutom. Man ska ramla åt höger, det vill säga in mot väggen, det gjorde jag förra gången. Då glider man nämligen som en klick varmt smör ner i badkaret och slår sig nästan inte alls. I morse ramlade jag som sagt åt fel håll och lyckades slita med mig hela duschdraperiet med tillhörande stång innan jag tillslut slog huvudet i handfatet och landade på rygg med benen sprattlande i luften som en felvänd skalbagge. Det var vatten, armar, ben och duschdraperi överallt. När jag tillslut förstod vad som hänt kunde jag välja att:
1. Börja gråta för att allt kändes så tragiskt.
2. Börja skratta för att allt kändes så tragiskt.
Jag valde det senare.
Nu har jag druckit tre glas vin trots att det bara är en sketen onsdag. Ont i huvudet har jag, och möjligtvis en rygg som är lite av. Jag funderar på om jag ska köpa ett nytt duschdraperi. Jag menar, det kan ju vara smart att passa på nu när det gamla är...öh...nedplockat. Kanske ett med fiskar på, eller sjöstjärnor.
.jpg)
