Att börja med ett brak

Vissa dagar kunde faktiskt få börja bättre. Jag vaknade med dubbelseende och yrsel. Roade mig sedan med att ramla i duschen. Åt fel håll ramlade jag dessutom. Man ska ramla åt höger, det vill säga in mot väggen, det gjorde jag förra gången. Då glider man nämligen som en klick varmt smör ner i badkaret och slår sig nästan inte alls. I morse ramlade jag som sagt åt fel håll och lyckades slita med mig hela duschdraperiet med tillhörande stång innan jag tillslut slog huvudet i handfatet och landade på rygg med benen sprattlande i luften som en felvänd skalbagge. Det var vatten, armar, ben och duschdraperi överallt. När jag tillslut förstod vad som hänt kunde jag välja att:

1. Börja gråta för att allt kändes så tragiskt.
2. Börja skratta för att allt kändes så tragiskt.

Jag valde det senare.

Nu har jag druckit tre glas vin trots att det bara är en sketen onsdag. Ont i huvudet har jag, och möjligtvis en rygg som är lite av. Jag funderar på om jag ska köpa ett nytt duschdraperi. Jag menar, det kan ju vara smart att passa på nu när det gamla är...öh...nedplockat. Kanske ett med fiskar på, eller sjöstjärnor.

Något främmande

Jag vet inte vad jag ska göra med all den här ångesten. Ångesten som river och sliter, som tär och som gör mig livstrött. Det anses inte riktigt fint att prata om den. Ångesten alltså. Den gör att människor känner sig obekväma. Får dem att skruva på sig och börja prata om sina husdjur eller om att barnen är sjuka igen. Om sommarstugan eller sportlovsveckan i Sälen.

Jag vågar nästan aldrig ge ett ärligt svar på frågan hur jag mår. Jag brukar säga att jag är lite trött. Det är lagom ärligt. Det är ingen lögn men inte hela sanningen heller, och det leder sällan till några följdfrågor. Det är okej att vara lite trött. Trött som i sliten eller som i att ha sovit dåligt. Men det är inte lika okej att vara trött i betydelsen trött på livet. Trött på allt. Att inte orka. Så trött att man ingenting vill. Man bör åtminstone inte prata om det. Det blir till och med fel att skriva om det. Om livsledan. Oförmågan. Man framstår som gnällig. Jag framstår som gnällig. Bita ihop ska man göra. I alla jävla lägen. Hur hopplöst det än må kännas. Hur trött på livet man än må vara. Det är fult och skamligt att göra motsatsen.

Men det är svårt att orka. Tillslut upphör man med att skriva jag, som om man menade någon annan. Det är ett sista, men misslyckat, försök att alienera sig själv från sin inre värld. Men kanske är det rätt ändå, att alienera sig. För visst är ångesten något främmande. Är den inte det? Något som i alla fall gör mig främmande för mig själv. Kanske borde den skiljas från den jag egentligen är, även om den äter sig in i mig. Trots att den äter sig in i mig. Jag tror att jag ska se den så. Ångesten. Som något främmande som ska motas bort. Så får det bli, för jag är för trött för att försöka förstå.

Något annat

Jag önskar att jag var modigare. Att jag kunde upphöra med att skriva verkligheten vackrare. Jag var råare förut, mer kropp och mindre hjärta, fler instinkter och mindre känslor. Nu vågar jag inte säga som det är.

Istället vilar det ett stråk av uppgivenhet över mitt sätt att vara. En dov efterklang av hopplöshet i allt jag gör. Jag vill bara nå fram till någon. Känna någons liv. Känna mitt eget liv. Känna att det betyder något.

Märkliga tankar tar form i all denna väntan. Jag har börjat hoppas på det värsta. Tänker att det skulle vara en befrielse. Att det inte skulle finnas någon skuld eller skam i att ge upp om det var omöjligt att vinna.

Jag är bara så trött.

Vardag igen

Årets mest fulsnygga gran står fortfarande stadigt i julgransfoten, till skillnad från tallarna utanför fönstret som snötyngda vajar av och an i mörkret. Jag har utan sorg i hjärtat vinkat hej då åt 2008. Inga tårar kommer att falla för året som gått. Nu är det ett nytt år. Allt är nytt, nytt, nytt och ändå har inget förändrats. Det är samma gamla liv med dunkla vinklar och vrår.

Men den här vintern är i alla fall just nu precis som en vinter ska vara. Knarrande snö, äppelkinder, näshår som klibbar fast i varandra och ögon som tåras. Nu tycker jag att det här kan hålla i sig i ett par veckor och sedan tar vi vår på det.

Jag var för övrigt tillbaka på jobbet idag men det går knappast att påstå att jag jobbade. Jag åt mest clementiner. Det var lite svårt att komma igång igen efter en veckas ledighet.

Men jag blir glad av de små scener som utspelar sig på jobbet ibland. Som i kväll när Divvan 2 satt på hallgolvet iklädd byxor, vit kjol, minst fem halsdukar, en bakduk på huvudet och sedan en toppluva på det. Det var så fint. Och hon frågade om jag trodde att Jesus möjligtvis bor i hennes kylskåp. Om han liksom simmar runt i mellanmjölken i all sin gudomlighet. Sedan såg hon lycklig ut, och rosig var hon om kinderna där under alla halsdukar, toppluvor och bakdukar. Man kan ha sämre dagar på jobbet. Det kan man.

A penny for your thoughts

Snyggaste granen

Jo, så kan det gå. Jag och farfar missförstod varandra. Jag ville ha en gran. Det trodde inte han att jag ville eftersom jag skulle få den levererad först på annandagen. Så farfar hade inget barrträd med sig igår.

Katastrofen var nära. Lukas underläpp darrade. Jag konstaterade att det ibland är bra att vara lite långsam för på balkongen stod nämligen de sista resterna av förra årets gran. Och så är julfriden säkrad.

God jul, typ

Det här känns mycket märkligt. Det är julafton och jag sitter själv i min lägenhet. Det känns inte det minsta sorgligt men, som sagt, mycket märkligt. Jag äter nötter och tittar på Ronja rövardotter. Om en stund tänkte jag dammsuga och kanske slå in ett par paket. Lukas ringde alldeles nyss och var sådär full av bubblande förväntan som barn är på julafton. Det fick mig att känna mig gammal, och vuxet tråkig. Jag förväntar mig ingenting alls av den här dagen.

Om några timmar åker jag till jobbet och håller de ensamma sällskap. Äter risgrynsgröt tillsammans med dem som ingen annan har än vi som får betalt för att vara där. Det känns aldrig så tragiskt som på julafton men det brukar bli fint. En tyst och stillsam gemenskap. Någon slags känsla av familj, om så bara för en kväll.

Och som en liten julklapp från min kropp verkar armen vara på bättringsvägen. Det liksom spritter till i den ibland av återfunnet liv. Den är fortfarande trött och svag men det är bättre styrsel i den. Alltid något. I januari ska jag spela basket igen. Det har jag bestämt, arm och öga till trots.

Det är ingen bra dag idag. Armen vägrar lyda. Jag grät i duschen för att allt känns så hopplöst. Jag blev fly förbannad över att jag inte lyckades knäppa knapparna i mina byxor. Så känns det idag. Ilskan och gråten som slåss om utrymme. Och jag åker till jobbet med en klump i halsen.

Och någonstans i bakhuvudet viskar en röst från förr: Du förtjänar det här.

Det knakar i huset i kväll. Som om betongen rör på sig. Som om armeringsjärnen inuti husväggarna vore strängar som slås an av vinden.

Huset vibrerar av ljud för oss som är vakna. För mig och för min bongotrummande granne. Knirr knarr kraxar huset. Bam bam svarar bongotrumman. Ett ensligt trummande eko men ändå ett svar.

Det knäpper i släckta glödlampor. Det brusar i alltför kalla element. Och så avsaknaden av ljud från rummet intill. Tystnaden som väsnas och överröstar allt annat.

Jag lyssnar och följer ljuden. Stillsamt och vackert är det, att ligga vaken och höra hur den här dagen tvingar ur sig sina sista darrande toner. Ljudlöst tassar sömnen bort från mig. Jag tror bestämt inte att jag kommer att sova särskilt bra i natt heller.