Men du drömde väl i alla fall?

Så började det snöa igen. Stora blöta flingor, och allt blev vitt vitt vitt.

Idag tog vår excentriske konstnär ett stadigt men vänligt tag i min överarm, tittade mig rakt in i ögonen och frågade: Vad drömde du om innan du hamnade här?

Jag drömde om små saker, om rabarberpaj, om mormors skratt, om farfars eka och pappas träskor. Jag drömde om stora saker, om att livet skulle bli begripligt, om att jag skulle förstå, om att allting skulle bli som förut. Även efter att jag glömt bort hur förut var drömde jag om det.

Långt mycket senare drömde jag om att få snickra möbler, om träets fibrer under mina händer, om former, om slipdamm som dansade i solljuset och om valkar i handflatorna.

Och jag drömde om orden, om att få dem att berätta sådant som jag aldrig vågat säga, om att få någon annan att känna det jag kände, att göra det verkligt för någon annan, att sticka hål på tystnaden.

Till vår excentriske konstnär sa jag inget av det här. Jag sa att det var en hemlighet. Och han naglade fast mig med blicken och sa mycket allvarsamt: Men du drömde väl i alla fall? Du gjorde väl det?

Ja, det gjorde jag. Jag drömde. Just idag har jag lite svårt att förstå varför jag slutade med det.

Tisdagen den tjugofemte februari

06:52
En leende busschaufför. Han skrattar med sina bruna ögon och ser så saligt lycklig ut att jag blir varm i bröstet. Vilket skitväder, säger han, och fortsätter att stråla som om skitväder är precis vad han önskar sig av den här dagen.

08:23
Divvan 2 ringer. Hon har bestämt sig. Jesus bor i hennes kylskåp och han vill ha muffins till frukost. För att Jesus ska känna sig mindre ensam har hon ställt in en porslinskatt mellan mjölkpaketet och osten. Nu undrar hon om jag möjligtvis har några förslag på sånger som Jesus kan tänkas tycka om.

14:17
Kan man andas sig igenom yrsel och illamående? Det ligger en blyertspenna på bordet, den är svart och gul, och jag stirrar på den tills ögonen tåras. Rummet, och människorna i det, löses upp och suddas ut. Allt blir grått och sedan vitt. Orden ramlar ur min mun lite som dom vill. Färger och former flyter så småningom tillbaka in i mitt synfält. Allt blir som vanligt igen.

15:49
Hotellet brinner. Jag står på bron och ser röken tränga ut ur fönster utan glas. Byggnaden töms på liv men det glöder fortfarande inuti huskroppen. Strimmor av rött och orange blir synliga i de rader av gapande hål som bildats där det förut var fönster.

18:11
På torget står en vilsen gräsand. Alldeles stilla står han, med det gröna glänsande huvudet lätt på sned, och med duvorna dansande runt omkring sig. Så fel han hamnat, i snöslasket bland duvor och stressade människor.

18:15
Ingen leende busschaufför. Men samma skitväder som helt plötsligt känns precis så skitigt som det faktiskt är nu när ingen har vett att glädjas åt det.

19:38
Gräsanden står kvar på torget. Det är som om han stelnat och vuxit fast i asfalten. Duvorna rör sig i cirklar runt honom, som för att visa honom hur udda och fel han är. Själv rör han sig inte ur fläcken. Stilla står han och finner sig i att vara vilse.

23:25
Det regnar, ett evigt smattrande mot fönsterbläcket. Det är skitväder. Jag tänker på gräsanden. Jag undrar om han står kvar på torget än, lika vilse som tidigare. Tänk om han aldrig hittar tillbaka till den plats varifrån han kom. Tänk om han aldrig hittar hem.

Vinterbilder

I eftermiddags tog jag med mig kameran och la mig sedan på mage i snön för att fota vissen ljung.






Utöver kameran hade jag med mig den här muntergöken, som efter fem minuter påstod att han frös, demonstrativt satte sig i en snödriva och vägrade att röra på sig:

Det är väl det här som kallas sänglampa

Jag tror att det börjar bli dags att köpa ett nattduksbord.

I journeyed for the truth of her

Den röda trävillan. Ett sovrum och en dubbelsäng. Jag ligger åt fel håll, med huvudet i fotändan. Lakanen är mjuka. Hon sitter med ryggen mot mig, ansiktet vridet åt höger. Ljuset från fönstret fräter ut hennes profil. Allting är vitt.

Tårarna droppar från hennes haka och ner på handryggen. Hon knyter krampaktigt händerna, gräver ner fingrarna i madrassen. Jag vill trösta, lägga mina händer på hennes axlar, få dem att sluta skaka, få dem att stillna.

Men mina händer är så små. Allt med mig tycks vara för litet. Jag växer aldrig ifatt. Blir aldrig stor nog att förstå vad som händer. Jag kryper upp i hennes knä, lutar mitt huvud mot hennes nakna bröst och känner hennes hjärta bulta mot min kind. Aldrig har hon hållit om mig så hårt.

Den här bilden, hennes tårar som sakta faller i ljuset från fönstret, är min finaste bild. Jag minns min kärlek. Hur det var att älska henne. Jag minns hennes kärlek, då när den fortfarande visade sig ibland.

Hennes tårar. Jag tyckte om dem, även om ledsamheten skrämde mig ibland. Gråten öppnade upp henne, visade att hon var någon annan. Den där sorgen var vacker, stor och smärtsam men verklig och äkta. Hon var en människa då. Det var när hon upphörde att gråta som jag slutade att hoppas.

Att börja med ett brak

Vissa dagar kunde faktiskt få börja bättre. Jag vaknade med dubbelseende och yrsel. Roade mig sedan med att ramla i duschen. Åt fel håll ramlade jag dessutom. Man ska ramla åt höger, det vill säga in mot väggen, det gjorde jag förra gången. Då glider man nämligen som en klick varmt smör ner i badkaret och slår sig nästan inte alls. I morse ramlade jag som sagt åt fel håll och lyckades slita med mig hela duschdraperiet med tillhörande stång innan jag tillslut slog huvudet i handfatet och landade på rygg med benen sprattlande i luften som en felvänd skalbagge. Det var vatten, armar, ben och duschdraperi överallt. När jag tillslut förstod vad som hänt kunde jag välja att:

1. Börja gråta för att allt kändes så tragiskt.
2. Börja skratta för att allt kändes så tragiskt.

Jag valde det senare.

Nu har jag druckit tre glas vin trots att det bara är en sketen onsdag. Ont i huvudet har jag, och möjligtvis en rygg som är lite av. Jag funderar på om jag ska köpa ett nytt duschdraperi. Jag menar, det kan ju vara smart att passa på nu när det gamla är...öh...nedplockat. Kanske ett med fiskar på, eller sjöstjärnor.

Något främmande

Jag vet inte vad jag ska göra med all den här ångesten. Ångesten som river och sliter, som tär och som gör mig livstrött. Det anses inte riktigt fint att prata om den. Ångesten alltså. Den gör att människor känner sig obekväma. Får dem att skruva på sig och börja prata om sina husdjur eller om att barnen är sjuka igen. Om sommarstugan eller sportlovsveckan i Sälen.

Jag vågar nästan aldrig ge ett ärligt svar på frågan hur jag mår. Jag brukar säga att jag är lite trött. Det är lagom ärligt. Det är ingen lögn men inte hela sanningen heller, och det leder sällan till några följdfrågor. Det är okej att vara lite trött. Trött som i sliten eller som i att ha sovit dåligt. Men det är inte lika okej att vara trött i betydelsen trött på livet. Trött på allt. Att inte orka. Så trött att man ingenting vill. Man bör åtminstone inte prata om det. Det blir till och med fel att skriva om det. Om livsledan. Oförmågan. Man framstår som gnällig. Jag framstår som gnällig. Bita ihop ska man göra. I alla jävla lägen. Hur hopplöst det än må kännas. Hur trött på livet man än må vara. Det är fult och skamligt att göra motsatsen.

Men det är svårt att orka. Tillslut upphör man med att skriva jag, som om man menade någon annan. Det är ett sista, men misslyckat, försök att alienera sig själv från sin inre värld. Men kanske är det rätt ändå, att alienera sig. För visst är ångesten något främmande. Är den inte det? Något som i alla fall gör mig främmande för mig själv. Kanske borde den skiljas från den jag egentligen är, även om den äter sig in i mig. Trots att den äter sig in i mig. Jag tror att jag ska se den så. Ångesten. Som något främmande som ska motas bort. Så får det bli, för jag är för trött för att försöka förstå.

Något annat

Jag önskar att jag var modigare. Att jag kunde upphöra med att skriva verkligheten vackrare. Jag var råare förut, mer kropp och mindre hjärta, fler instinkter och mindre känslor. Nu vågar jag inte säga som det är.

Istället vilar det ett stråk av uppgivenhet över mitt sätt att vara. En dov efterklang av hopplöshet i allt jag gör. Jag vill bara nå fram till någon. Känna någons liv. Känna mitt eget liv. Känna att det betyder något.

Märkliga tankar tar form i all denna väntan. Jag har börjat hoppas på det värsta. Tänker att det skulle vara en befrielse. Att det inte skulle finnas någon skuld eller skam i att ge upp om det var omöjligt att vinna.

Jag är bara så trött.

Vardag igen

Årets mest fulsnygga gran står fortfarande stadigt i julgransfoten, till skillnad från tallarna utanför fönstret som snötyngda vajar av och an i mörkret. Jag har utan sorg i hjärtat vinkat hej då åt 2008. Inga tårar kommer att falla för året som gått. Nu är det ett nytt år. Allt är nytt, nytt, nytt och ändå har inget förändrats. Det är samma gamla liv med dunkla vinklar och vrår.

Men den här vintern är i alla fall just nu precis som en vinter ska vara. Knarrande snö, äppelkinder, näshår som klibbar fast i varandra och ögon som tåras. Nu tycker jag att det här kan hålla i sig i ett par veckor och sedan tar vi vår på det.

Jag var för övrigt tillbaka på jobbet idag men det går knappast att påstå att jag jobbade. Jag åt mest clementiner. Det var lite svårt att komma igång igen efter en veckas ledighet.

Men jag blir glad av de små scener som utspelar sig på jobbet ibland. Som i kväll när Divvan 2 satt på hallgolvet iklädd byxor, vit kjol, minst fem halsdukar, en bakduk på huvudet och sedan en toppluva på det. Det var så fint. Och hon frågade om jag trodde att Jesus möjligtvis bor i hennes kylskåp. Om han liksom simmar runt i mellanmjölken i all sin gudomlighet. Sedan såg hon lycklig ut, och rosig var hon om kinderna där under alla halsdukar, toppluvor och bakdukar. Man kan ha sämre dagar på jobbet. Det kan man.