Samtal

Jag vill minnas att jag skrev förut. Visst gjorde jag det? Text efter text om hur svart allting var. Jo, jag minns det nu, att det var så det var. Det var en tröst att skriva. Att hitta ord för allt det där, det där som var och som fortfarande är ibland.

Jag känner mig borttappad ibland, kvarglömd. Det är så svårt det där, du vet, att inte höra till. Aldrig hitta hem, eller komma fram. Vilsenheten, att inte riktigt veta i vilken riktning vägen kröker sig, vart man är på väg. Några stapplande steg på egen hand. Kanske någon som håller en i hand, gör en sällskap en bit, om man har tur.

Jag har varit trött förstår du. Tappat fart. Fastnat i ett tillstånd av ovisshet, funderat. Tappat mitt språk. Som av en händelse rann det plötsligt ifrån mig och jag tystnade. Nej, det har inte funnits mycket att säga. Ingenting att berätta.

Jag väntar på dig, väntar på att du ska våga dig fram. Jag får en skymt av dig ibland. Ser hur du rör dig genom rummen här hemma utan att ge dig till känna. Jodå, jag har sett dig. Jag vet att du finns.

Att orka

December har aldrig gått så fort. Liksom kastat sig fram längs en rak linje på väg mot julafton. I tankarna har jag varit här och nu, nästan omedveten om att tiden tickat på, att dagar har kommit och gått. Ingenting i form av julbestyr har hunnits med. Jag har varit upptagen med annat. Så upptagen att jag inte har hunnit med att må dåligt. Och så har livet, så som jag är van att se det, återigen bytt skepnad. Skiftat färg och blivit ljusare. Här finns ingen plats över att må dåligt på, inget utrymme för tvekan eller tvivel.

Jag cyklar kroppen trött till hembesök efter hembesök. Jag tänker huvudet tomt i planeringen inför beteendeexperiment och kognitiva omstruktureringar. Jag gör det jag måste göra utan att behöva balansera på gränsen till vad som är genomförbart. Jag orkar.

Det är så märkligt att orka, så stort och så omvälvande. Att känna att jag räcker till trots att jag, enligt vad som förut var rimligt, har alldeles för mycket att göra. Det som förut hade lett till mental härdsmälta leder nu till en behaglig trötthet. Att orka, vilken grej.

Nu gäller det bara att hänga med, att haka på när livet expanderar och öppnar upp sig. Och att inte glömma, för allt i världen, att jag har jobbat hårt för att ta mig hit. Jag förtjänar det här. Det gör jag faktiskt.

Att vara ute

Jag har spenderat dagen på landet, hos F. Klyvt ved, arbetat med kroppen, blivit svettig. Druckit kaffe i solen och konstaterat att det bästa med att arbeta är att det är så skönt att ta en paus.

En kattunge i knät, svart med vita strån på öronen. Hundar överallt, ulliga små valpar som precis öppnat ögonen. Hästar med mjuka mular. Två föl som jagar varandra i hagen. De stora fälten och de röda husen som ligger utspridda lite på måfå. Bara röda hus.

Det var så lätt att vara i allt det där. Så stort och öppet i jämförelse med den slutna lägenheten. Jag borde vara ute mer.

Otåligheten

Jag har drabbats av en stor otålighet. Kanske har det med ledighet att göra, med all tid som står till mitt förfogande. Jag vet inte.

Jag känner att jag borde göra något vettigt av den här tiden men jag får inte ur mig någonting. Jag går rastlös runt här hemma. Försöker skriva men det händer ingenting. Plockar upp gitarren men det låter bara skit. Jag tar till och med fram mitt skissblock och blyertspennorna men resultatet uteblir.

Jag finner det olidligt. Det här behovet av att uttrycka mig och oförmågan att kunna göra det.

I morgon ska jag jobba hela dagen. Det är en stor befrielse.

Att få tiden att gå

Jag gör mitt bästa för att försöka rossla ur mig den förkylning som jag dragits med i över en vecka. Den vägrar släppa taget, kryper bara längre ner i luftvägarna och verkar dessutom göra mitt redan vilsna högra öga grumligt och ännu mer förvirrat.

Jag misstänker att det här kommer att bli en lång dag. Jag kände mig uttråkad redan när jag vaknade i morse och jag har ännu inte kommit på vad jag vill göra med den här dagen. Vissa dagar är väl så, på gränsen till meningslösa och bara utfyllnad i livet. Lite som pausunderhållning eller musiken som spelas när man står i telefonkö.

Jag ångrar att jag avslutade min prenumeration på DN. Trots att jag läste den mycket sporadiskt saknar jag den, och jag saknar rutinen, som liksom satt sig i muskelminnet, att varje morgon gå ut i hallen och hämta tidningen. Det kändes vuxet på något sätt. Nu spelar jag tvspel istället. Det känns inte så vuxet, men det är åtminstone ett sätt att fördriva tiden.

Jag går otåligt och väntar på att något ska hända, och under tiden jag väntar försöker jag bara få tiden att gå. Timme efter timme. Dag efter dag.

Om de första staplande stegen som arbetslös

Sedan några dagar tillbaka är jag arbetslös eller arbetssökande om man vill vara lite mer positiv, och det ska man vara har jag hört. Hittills är jag ganska nöjd med min tillvaro men det kan eventuellt bero på att jag varit så fruktansvärt sjuk de senaste dagarna och det har varit ganska praktiskt att vara "ledig". Jag har dessutom inte hunnit med att bli vare sig uttråkad eller understimulerad.

Av erfarenhet vet jag dock att jag i längden inte mår så bra av sladdriga rutiner och dagar som fylls av ingenting alls. Jag är i behov av en plan. I stora drag ser den i dagsläget ut ungefär såhär:

Jag ska

• äta
• skriva
• söka jobb

För att se till att jag håller mig på banan har jag idag ägnat fem timmar åt att tillverka en ny skrivbordsbakgrund till datorn innehållande mitt nya schema. Att det tog så lång tid beror på att jag tycker om att göra saker från grunden och på egen hand, utan hjälp eller fusk. Och ska man då klura ut hur man på bästa sätt får ett papper att se avrivet ut så tar det sin lilla tid. Tyvärr innebar det att jag redan första dagen frångick planen på alla punkter och dessutom fick en stel nacke. Jag är å andra sidan väldigt nöjd med resultatet.

(Klick på bilden för en större variant)

Det känns som om jag och Photoshop kommer att spendera en hel del tid med varandra framöver. Men inte i morgon för då ska jag jobba.

Avslut

Kvällsljuset är fantastiskt. Det vilar i mjukt rosa och orange mellan höghusen vid fotbollsplanen. Jag kryssar fram mellan alla paddor som är ute på kvällspromenad på Vilstastigen. Det börjar regna. Alldeles för lite regnar det. Jag känner med ens en stark önskan att få cykla hem i ösregn.

Jag är på väg hem från det jobb som snart inte är mitt längre. Om några dagar är det över. Mentalt har jag redan slutat. Jag finner alla arbetsuppgifter meningslösa. De sista veckorna har jag mest gått och irriterat mig på allt och alla.

Men samtalen betyder fortfarande något. Ibland pratar vi till och med om viktiga saker. Ibland når jag fram. Idag var det en sådan dag. Jag märker att jag har blivit bättre på att lyssna. Jag ställer färre frågor och har tålamod att vänta på svaren. Svaren som så ofta förvånar mig. Alla dessa tankar som ryms i slutna sinnen och tilliten som finns där när jag får ta del av dem. Det är fint.

Ett liv

Lördagarna med Lukas rör sig sakta framåt. Det händer inte mycket. Jag dricker en kopp kaffe och läser tidningen. Lukas ligger på mage på golvet och ritar. Sensommarsolen bryter då och då igenom molnen och flödar in genom vardagsrumsfönstret.

Jag lagar mat och Lukas spelar dataspel. Vi äter och Lukas berättar på nytt den märkliga historien om finlandsfärjan och de tusen änderna. Jag skrattar och Lukas ser nöjd ut där han sitter på andra sidan köksbordet. Han är solbränd och hans hår är blekt av solen.

Och det slår mig att det är såhär ett liv ser ut. Det här lilla, de tillsynes intetsägande aktiviteter som tillsammans bildar dagar och år. Bildar ett liv. Ingenting stort händer, ingenting märkvärdigt. Allting är stillsamt och nedtonat.

Jag dricker en kopp kaffe till och löser ett par korsord. Lukas ligger bredvid mig i soffan och läser en bok. Han frågar om något ord han inte förstår. Jag kliar honom på ryggen.

Vi ska inte göra något stort idag, ingenting märkvärdigt. Vi ska bara ligga här och vara i en av dessa dagar som bildar ett liv.

Vårt liv.

Sommar i Petiknäs

(Klicka på bilden så blir den lite större)

Att vara ledig på jobbet och vikten av symmetri

Jag kanske blir arbetslös om en dryg månad. Eller så blir jag inte det. Det beror liksom på. Omständigheter, ni vet. Och det här med ovisshet har jag aldrig mått särskilt bra av.

Jag har haft semester. Det var fint. Nu jobbar jag igen och det är också fint, i alla fall om man bortser från polskan. Vi är en samling övertrötta och viljelösa paddor som sitter och försöker att få fäste i vår hala soffa med galonklädsel. Tillsammans har vi gått upp fjorton kilo den senaste månaden. I går hade vi kollektiv invägning. Jag tog resultatet med ro.

Vi har mycket lite att göra om dagarna. Det är som om även brukarna gått på semester, nästan alla insatser ställs in. Jag blir lätt rastlös och börjar att sortera papper. Jag övergår sedan åt att strukturerar upp anslagstavlan och försöker utan framgång att förklara vikten av symmetri och raka linjer även om det bara gäller en anslagstavla som rymmer menyer från diverse pizzerior samt en samling visitkort med telefonnummer till människor som vi aldrig kommer att vilja ringa igen. Helst vill jag att färgen på häftstiften ska matcha färgen på visitkorten. Jag får inget som helst gensvar.

Mina kollegor fortsätter att halka runt i soffan, lite lätt nervösa över att jag faktiskt gör något eftersom det kanske kan komma att innebära att även dom måste göra det. Det är sommar, verkar dom tänka, och på sommaren är man ledig. Även om man jobbar. Även om det regnar och blåser, och den där känslan av sommar inte riktigt vill infinna sig.

När jag cyklar hem genom regnet tänker jag att jag kanske också borde ta lite ledigt på jobbet. Kanske till och med överlåta symmetrin och de räta linjerna åt någon annan, slappna av och vila upp mig inför den eventuella arbetslösheten.