Det oundvikliga

När jag satt på bussen i förrgår slog det mig plötsligt att när jag fyller 25 om en vecka så kommer han inte att vara där. Han som var med den dagen då jag föddes. Han som köpte mina första födelsedagspresenter. Han som alltid burit brickan med ljusen och årsbocken. Jag minns inte när jag senast pratade med honom men vet att det är snart tre år sedan jag träffade honom. Han kan leva i trettio år till. I trettio år till kan han existera utan att finnas i mitt liv. I mil mätt är avståndet mellan oss endast 4,5 mil. Om man mäter på andra sätt är avståndet större, gigantiskt, och omöjligt att minska. I över tjugo år levde vi sida vid sida och all den där tiden är nu reducerad till ett stillsamt fladder inuti min bröstkorg. En samling minnen som ligger där och skaver.

Och allt det här sjönk sakta in i mig i onsdags. Det är opraktiskt att börja gråta på bussen och därför lät jag bli. En dag kommer jag säkert att förlika mig med allt som hänt, förlika mig men aldrig förlåta. När den dagen är här kommer jag än en gång att byta skepnad, bli någon jag aldrig tidigare varit. Jag kommer att bli faderslös. På sätt och vis känns det som en tröst eftersom han därmed upphör att vara en skugga, en hägring, en gestalt med svaga konturer. Samtidigt känns det skrämmande att han förr eller senare inte kommer att betyda någonting för mig. Att ordet pappa helt kommer tönmmas på innehåll. Hur är det egentligen tänkt att jag ska förhålla mig till det?

Nej, det är INTE av oavvisligt allmänintresse

Innan jag bestämde mig för att skriva det här inlägget var jag tvungen att fråga mig om det verkligen var av oavvisligt allmänintresse. Svaret blev nej. Men å andra sidan, vilka bloggar och blogginlägg är egentligen det? Är det inte det som är själva poängen med att blogga? I alla fall jag läser med stor entusiasm om sådant som jag för mitt liv inte trodde intresserade mig det minsta. Som Lottens stortå till exempel.

Nu kontrar jag med att visa upp min egen fot. Detta är resultatet av en språngmarsch genom lägenheten, på jakt efter min mobil, då min lilltå obarmärtigt och brutalt stiftade bekantskap med en dörr som stod på glänt. Ackompanjerad av diverse svordomar och könsord antog lilltån en konstig vinkel innan den hoppade tillbaka på sin vanliga plats efter det att jag tryckt till den lite.


Såhär såg den ut i förrgår. Nu är den mer blå-lilla och bitvis grön, en väldigt snygg färgkombination för övrigt.

Och ändå är det det här jag måste göra

Ibland slås jag av det märklig i att jag jobbar med det jag jobbar med. Där sitter jag, en ung kvinna som snart fyller 25, och försöker få en äldre kvinna i femtioårsåldern att inte ge upp. Hon är gammal nog att vara min mamma och ändå är det jag som vägleder henne, och det är både märkligt och absurt. Hennes liv är skit, det vet jag. Hon mår skit, det vet jag också. Hela hennes tillvaro är ovärdig, det vet jag mest av allt. Ändå måste jag försöka få henne att vilja fortsätta leva, fortsätta kämpa, inte ge upp. Även det kan ibland kännas ovärdigt. Om jag har svårt att bära en bråkdel av all den frustration och ångest hon känner och som hon ikväll lämpat över på mig hur ska då hon kunna orka? Jag bär gärna en del av hennes bördor, jag bär så mycket som jag orkar men tanken på att det är det enda jag kan göra är stundtals så nedslående.

Jobbet kan tära på mig, ibland mer, ibland mindre. Det kan kännas meningslöst. Gör jag överhuvudtaget någon skillnad i de här människornas liv? Jag vet såklart att det är en egoistisk tanke, att jag vill gör skillnad, att tanken på att jag kan åstadkomma denna skillnad ibland bara är mitt eget behov av att känna mig behövd, känna mig viktig på något sätt. Jag, och all annan personal, kan få höra mycket på jobbet och även om jag vet att det oftast är ett uttryck för sjukdomen i dessa människor så är vissa saker svåra att skaka av sig. Kanske beror det på att jag vet vad som händer med dem. Det har hänt mig också. Jag har rört mig på liknande platser, upplevt och känt liknande saker. Därför blir känslan av att vi sviker de personer i vårt samhälle som behöver oss så förtvivlat mycket så stark.

Men plötsligt när allt känns såhär tungt och jag går och funderar på sådana här saker så kommer kvällar som ikväll. Kvällar och stunder då allting känns så självklart. Det är klart att jag ska jobba med det här, jobba med människor. Det är ju det jag är bra på. Det är det som ger mig energi. Och än en gång inser jag att deras svagheter blir min styrka.

Jag beundrar dem.
Jag tycker om dem så ofantligt mycket.

Och nu blir det bildblogg

Helgen spenderades på stranden i Vilsta tillsammans med Lukas, finaste S och några av hennes vänner, varav en av dem är en gammal klasskompis till mig. Redogörelsen för vad som hände gör sig bäst i bilder så håll till godo:

Lukas gör sig redo för ett dopp. Till nästa år ska även en badmössa inhandlas för att göra utstyrseln komplett.


Lukas har byggt en hamn och är i skrivande stund fortfarande sur över ettåringen som höjde vattennivån genom att kissa i den.


Man kan ju alltid hoppas att rökningen aldrig övergår till starkare preparat än stumpen på en cornetto jordgubb.


Utöver det förträffliga sällskapet i mänsklig form bidrog även denna lilla familj, som utfodrades med en överbliven tunnbrödmacka, till ökad trivsel.


Lördagen var molnig och därför tog en missnöjd Lukas saken i egna händer.

Jag har även en mycket vacker bild på Lukas då han blott iförd mina sandaler jagar en and men den sparar jag i väntan på ett bättre tillfälle. Förslagsvis då han kommer dragandes med sin första flick- eller pojkvän då visning av foton från hans barndom är obligatorisk.

Jag ska alldeles strax åka till jobbet och påbörja min sexdagarsvecka. Lukas har åkt till Kvicksund för att vara på kollo hos sina extramorföräldrar. Hur mycket tid som kommer bli över till bloggande är oklart. Ett hett tips är absolut ingen alls.

Nattliga äventyr

I går kväll gick jag och la mig strax före halv tolv. Jag kan inte sova när det är tyst, då blir jag nervös, så jag lyssnar alltid på podradio. Sommar i P1 är lagom såsigt och (o)intressant och är därför lämpligt som sömnpiller. Men i går stördes friden av att helvetet brakade loss inne hos grannarna. Att grannar väsnas brukar inte bekymra mig eftersom mitt hus är fruktansvärt lyhört och man får således höra det mesta. (De i lägenheten precis under mig som alltid hade sex när jag skulle gå och lägga mig har tack och lov flyttat, vilket har underlättat min insomning enormt mycket.) Men det här var något helt annat. Jag satte mig upp i sängen, klarvaken, och började mer och mer tro att det var någon som höll på att mista livet. Därför tassade jag ut i hallen och kikade ut genom titthålet. I trapphuset stod en samling människor som skrek och bråkade med varandra.

Av någon anledning fick jag för mig att jag borde stanna på min utkiksplats och övervaka hur det hela skulle utveckla sig. Såhär i efterhand undrar jag vad jag egentligen tänkte att jag skulle kunna bidra med. Människorna på andra sidan dörren pratade finska och min finska är under alla kritik. Det enda jag begrep var svordomarna, som i och för sig utgjorde femtio procent av samtalet. Dessutom var jag endast iklädd trosor. Det hade kanske fungerat som en avledande manöver om jag plötsligt hade rusat ut i trapphuset och bett dem lugna ner sig men frågan är hur bekväm jag skulle känt mig i den rollen.

Nåja, allting lugnade ner sig till slut. Han som verkade vara bråkstaken avlägsnade sig gråtande från platsen och lägenhetsinnehavarna smällde igen dörren och vred om låset. Jag gick och la mig och tvingades lyssna på två sommarpratare innan jag äntligen kunde somna.

Dom är sötast när dom sover...

Recept på en lyckad morgon

Det är ofta de små sakerna som får tillvaron att hoppa till och med ens kännas mer trivsam. Jag tog sovmorgon i morse eftersom jag är ledig idag. Klockan ringde vid åtta då jag gick upp och petade in ett par ciabata i ugnen, fyllde dem med tomat, mozzarella och rucolasallad. Sen satt jag på balkongen och åt frukost, drack kaffe, bläddrade i DN, läste en bok. Och allt var så tyst och fridfullt att jag inte kunde göra annat än att känna detsamma.

Långsamt har jag kravlat mig upp ur den avgrund som öppnades under mina fötter för ett par veckor sedan. Varje gång jag känt att jag inte kommer orka har jag viskat till mig själv, låt inte det här äta upp dig, låt inte maktlösheten ta överhanden. Jag känner mig starkare igen och har åter fallit in i mina konturer. Snart ska jag åka och hämta Lukas, pojken med virvelhåret och himmelsögonen, som jag en gång gav liv och som nu ger mig livet åter.

Vi kan inte riktigt bestämma oss om du är sjuk eller frisk men oavsett vilket så behöver du vård!

DN har de senaste dagarna haft en artikelserie, Rättvisan och dårarna, som handlar om hur psykiskt sjuka behandlas inom rättsväsendet. Det har varit fantastisk, fruktansvärd, skrämmande och fascinerande läsning. Jag var så upprörd när jag satt på bussen på väg hem idag att jag allvarligt övervägde att kliva av för att istället knalla ner till tingshuset och ta ett allvarligt snack med första bästa person som ansåg sig stå för det vi kallar rättssäkerhet. (Jag har dessvärre inte direktnumret till Bodström). Men eftersom jag, på gott och ont, är en sån beskedlig människa tänkte jag att jag skulle blogga om det istället. Tyvärr är jag fortfarande alltför upprörd för att kunna formulera mig på begriplig svenska så jag nöjer mig med att återge min favoritpassage. Citat!

Till exempel får vi veta att ju galnare en svensk lagbrytare är, desto mer sannolikt att domstolen finner att han vet vad han gör. Mekanismen? Rätten ser att han verkligen behöver psykiatrisk vård. Men för att få det måste han dömas ansvarig. Sådan är lagen. Alltså måste han framställas som så sund att det kan hävdas att han haft brottsligt uppsåt. I praktiken leder det till att nästan alla (över 99 procent) av de sinnessjuka som rannsakas i Sverige påstås vara friska i lagens mening i själva brottsögonblicket. Varpå de flesta döms till vård, eftersom de är sjuka. (Källa)

Ja men det var ju underbart!

Eller inte.

.

Den återkommande overkligheten

Jag rör mig planlöst på gatorna i staden som är min. Det är sommar, varmt och blåsigt. Och jag är inte här. Alltid är det något. Så länge jag kan minnas har varje sommar varit en tagg i mitt kött som till slut skavt sig ända in till benet. Sakta kommer overkligheten krypande, bygger en mur runt mig och världen utanför. Jag når inte ut och världen förmår inte tränga sig in. Bubblan, i vilken jag rör mig, krymper sakta och formar sig runt mina konturer. Ni ser mig. Ni tror att jag finns. Men jag är inte här.

Overkligheten.

Han sa till mig en gång för längesedan, tittade på mig med kisande ögon och med huvudet på sned, att jag var den starkaste människa han hade träffat. Kanske hade han rätt. Jag har fallit och rest mig. Jag har härdat ut. Jag har gått genom korselden och kommit ut levande på andra sidan, alltid förändrad, alltid som en ny sorts människa. Jag har fortfarande varit Louise men ändå annorlunda, med lager på lager av motgångar som med tiden bildat ett hårt skal, en formgjuten rustning som är tung att bära. Vad som rör sig på insidan vet ingen, inte ens jag själv.

Jag saknar lugnet. Saknar tid och plats att vila på. Det är svårt att orka och var hittar man styrkan om den inte finns inuti en själv? Var finner man kraften om spänningarna aldrig släpper, om det svåra hakar fast i varandra och bildar en kedja, ett händelseförlopp som inte går att rubba? Vad gör man då? Vad gör man när overkligheten blir det normala och således en del av verkligheten? Linjerna suddas ut, gränserna blir otydliga. Jag vet inte längre var jag står. Jag har sökt länge men vet fortfarande inte vart jag befinner mig. Vem jag är.

Overkligheten.

En liten tant

Följande konversation ägde för en tid sedan rum mellan mig och virvelpojken:

- Jag tycker du ska skaffa dig en karl, säger Lukas.
- Va? Öh, näe det tror jag inte att jag vill. Kan jag inte få skaffa mig en tjej istället?
- Nej det går inte. Jag vill inte ha några fler damer i huset.
- Nähe, men vad ska jag med en karl till då?
- Han ska ju sköta om hushållet förstås, diska och städa och göra allt det där som du tycker är så tråkigt.

Karl? Damer? Hushållet?! När är ungen född egentligen? På artonhundratalet? Nåja, jag glädjs i alla fall åt att hans syn på könsroller. Hemma hos oss är det tydligen den potentiella mannen som ska stå för hushållssysslorna. Det känner jag mig mycket nöjd med. Vad jag ska göra är inte riktigt klart ännu. Lukas låter meddela att han måste fundera lite på det. Det här är viktiga saker förstår ni.

I brist på en man i vår familj (och jag ber om ursäkt men det kommer inte att bli någon heller) har Lukas hunnit med att diska två gånger, göra egen tzatziki, göra fruktsallad åt sin mamma och skriva bordsplaceringskort när vi fick en middagsgäst. Idag har han levererat ett recept på currystuvad tonfisk till sin fröken på dagis. Kan det vara så att han är en förklädd tant som envisas med att sova i poliströja och kostymbyxor när det är minst 25 grader varm ute, allt för att inte röja sin egentliga identitet?


Är man inte en förklädd tant så går det även alldeles utmärkt att agera tomte mitt i högsommarvärmen.