Nya hjärtan

Om man känner sig lite nere, om man haft det lite motigt, om man stressar fast det inte finns något att stressa över, om man inte tagit itu med sådant som man borde tagit itu med och om den egna sonen är hos sin pappa, då kan man kliva in genom föräldrarnas dörr och mötas av en liten, liten människa med guldlockar och världens största leende och alla bekymmer känns futtiga och obetydliga. Är den lilla, lilla människan dessutom iförd Nalla Puh-pyjamas då smälter en mosters hjärta.

det finns saker man förstår
först när livet börjar om på nytt igen
all historia, alla sår
bleknar bort
när nya hjärtan börjar att slå
och jag lovar dig,
jag vänder aldrig om


Annars har jag inget vettigt att säga och låter därför bli. Punkt.

Nu tar vi och lägger av med det här!

Idag är jag på dåligt humör och stör mig därför på allt och alla. Jag räknar dessutom kallt med att allt dumt som folk gör denna onsdag är direkt riktat till mig. Orsaken? Tja, jag är förklyld och har drabbats av sömnbrist, en kombination som även resluterar i att jag inte kan träna idag. Ja ni märker ju att hela min värld håller på att rasa samman. Därför ska jag nu gnälla lite i listform.


Tre saker som folk i allmänhet borde sluta upp med:

1. Röka i busskurer - Särskilt om det spöregnar ute och sex personer (plus en barnvagn med tillhörande bebis) klämt ihop sig på en två kvadratmeter stor (eller liten?) yta. Varför tänder man en cigarett DÅ?

2. Strunta i att plocka upp sina hundars bajs - Bara för att DU tycker det är mysigt med husdjur tycker inte jag att det är särskilt trevligt att din hunds processade föda helt plötsligt befinner sig på min hallmatta (via sexåringens skor).

3. Rapa på restaurang - Även om man äter på en pizzeria borde man väl kunna ställa lite krav på vett och etiket? En (om möjligt ljudisolerad) rap per person känns rimligt, inte fem eller tio.


Tre saker som Lukas borde sluta upp med:

1. Ta efter sin mamma - Nej, jag är inte perfekt. Ja, jag tjatar ibland och det är en besynnerlig känsla när mina egna ord kommer ur Lukas mun. "Du lyssnar ju inte!". "Men lugna ner dig!". Nåväl, det uppmuntrar i alla fall till självreflektion.

2. Kliva i hundbajs - Detta torde dock kunna lösa sig av sig själv om vissa hundägare skärper till sig lite (se ovan).

3. Sjunga "Hard Rock Hallelujah" femtioelva gånger om dagen - Fyra dagar räcker. Det tycker alla på dagis och de som åker med buss nummer tolv också.


Tre saker som jag borde sluta upp med:

1. Ha sömnproblem - Jag blir sur, grinig och tappar tålamodet. Say no more.

2. Läsa bloggar när jag egentligen borde skriva uppsats - Ingen kommentar. Det säger alldeles för mycket om min karaktär (eller brist på sådan).

3. Leva i symbios med datorn - Hur ser Lukas ut egentligen? Vad gör han? Hur mår han?


Så, nu har jag gnällt färdigt. Dags för bad, Kalle Blomkvist och vacker skönsång.

Maratonlördag och finsk sisu

Gårdagen började med att Lukas tyckte att det var dags att vakna när klockan var halv sex. Jag höll inte med men kunde ändå inte somna om. Men jag måste erkänna att det känns lite speciellt att sitta vid köksbordet innan klockan sex en lördagsmorgon med en kopp kaffe och DN. Sådant är det bara vuxna som gör (och jag räknar mig inte riktigt dit trots att jag fyller 25 i år och har en sexårig son).

Resten av dagen var mest en transportsträcka fram till kvällen. Lukas har verkligen sett fram mot ESC, som den lilla musikknarkare han är. (Hm, undrar hur många som bloggar om ESC idag? Alla ska ju ha en åsikt). Det blev en lång dag och Lukas var trött redan efter programmets signaturmelodi. Han kämpade sig genom sexton låtar innan det var dags för hans absoluta favorit: Finska Lordi. Åh, Lukas tycker att dom är så tuffa och han var helt säker på att de skulle vinna. Själv hade jag ingen direkt favorit. Nu är jag mest intresserad av vad Bert har att säga när en hårdrocksgrupp gick och vann. Hur förbannad är han egentligen?

Någonstans i samband med melodi nummer femton hällde Lukas ut ett halvt glas med cola över sig själv och sin mamma. Om vi hade suttit fint i soffan så hade det varit lätt fixat men nu gjorde vi inte det. Istället låg jag, Lukas och Ebba (som är en hund som inte är vår men som var hos oss i går) i en slags lager-på-lager hög, där jag låg underst, sedan Lukas och så Ebba som låg halvt på tvären över oss båda. Så när Lukas spillde cola kunde jag inte röra mig ur fläcken. Det slutade med att vi tog av oss våra blöta tröjor istället och vips så låg jag och tittade på TV i bh med en halvnaken Lukas på magen och en fisande hund i knät.

Lukas somnade precis innan det var dags för Carola och trots att jag inte kunde bry mig mindre om resultatet så var jag så jäkla nervös. "Åh, kommer rösten att hålla? Tonartshöjningen, hur ska det gå med den? Och klackarn på skorna? Och tomtarna på loftet?".

Kvällens största behållning var ändå Pekka Heino med sina kommentarer. Vad sägs om det här till exempel:

"Moldaviens sångare ser ut som Agneta Bolme Börjefors."

"Det här är större än VM, större än OS, större än allt." (Om det faktum att Finland vunnit ESC för första gången någonsin. Men Pekka, större än OS det är väl ändå att ta i?)

"Jag lovar att hålla käft när rösterna läses upp." (Har han fått skäll av chefen, brukar han inte vara tyst?)

Nu är det i alla fall över för i år. Är det för mycket begärt att få höra riktig musik på radion igen? Hur länge kommer Lukas gå runt och, med basröst, sjunga Hard Rock Halleluja? Och hur länge kommer jag att stå ut med det?

Ett trevligt allternativ

Men åh, vi kanske skulle skickat Tomas Andersson Wij till Athen istället för Carola? Jag tycker i alla fall att hans version av "Evighet" är betydligt mer trivsam och hemtrevlig än spektaklet Häggkvist. Dessutom tror jag att Herr Tomas är mer homovänlig. Vad gäller utstrålning och karisma har han däremot en hel del att jobba på. Lyssna på hans tolkning av låten här.

Jag har abstinens

Så, nu käns det bättre. Dessutom kommer han hem i moron!

Look-a-like

Är det någon mer än jag som tycker att Lars Danielssons utpekade älskarinna , Helen Eduards, är misstänkt lik Jessica Simpson?


Helen Eduards



Jessica Simpson

Äta sova leva

Det finns två saker som jag är extremt dålig på. Det ena är att äta och det andra är att sova. När det gäller maten så kan det bero på ett antal saker. För det första så kan det vara en konsekvens av mitt forna liv som anorektiker. Jag har helt enkelt glömt bort hur det känns att vara riktigt hungrig. Jag inbillar mig att andra känner hungern i magen. Jag tycker mig minnas att jag själv var så innan jag fuckade upp mitt förhållande till både hunger och mat. Det händer ofta att jag går runt och tycker att jag har oförklarlig huvudvärk eller känner mig lite darrig, och så kommer jag på att jag varken ätit frukost eller lunch fast klockan är tre på eftermiddagen. För det andra så tycker jag att det är så fruktansvärt tråkigt att äta. Jag tycker faktiskt inte att det är särskilt roligt även om jag är i gott sällskap och maten är god. Fast nu kommer vi in på orsak nummer tre, jag tycker sällan att mat är gott. (Chokladmoussen på Madeira undantaget). Jag äter för att få energi och för att orka, för att fylla magen men inte för att reta smaklökarna. Trots detta lyckas jag ändå stoppa i mig tillräckligt med föda för att ge näring åt en normalbyggd kroppshydda. Jag får tacka Lukas för det eftersom jag varannan vecka äter på regelbundna tider och mer än en gång om dagen. Dessutom är det nog bra för mig att börja träna, då måste jag tänka på vad jag stoppar i mig.

Nu till sömnen. I perioder är jag verkligen skitdålig på att sova. Jag har alltid varit en kvälls- och nattmänniska. När jag är ledig och är hemma en hel dag så kommer jag inte igång med något vettigt förrän framåt nio-tio på kvällarna. Sedan kan jag gladeligen sitta och sortera strumpor, frosta av frysen, rensa klädkammaren, måla eller skriva fram till klockan två-tre på natten. Tyvärr är det här ingen praktisk dygnsrytm eftersom man måste jobba och gå i skolan på dagtid. Jag är lika sur varje gång jag måste gå och lägga mig klockan tio för att orka upp klockan sex på morgonen. För det absolut sämsta med att jag är dålig på att sova är att jag är helt värdelös på att vara trött. Jag blir stressad, tappar minnet och så får jag en tom uttryckslös blick som leder till att alla kommer fram och lägger handen på min axel och frågar om jag mår bra. Då blir jag arg. Låt min trötthet vara ifred! Jag är som mest kreativ och livsglad mitt i natten och om jag inte får vara vaken då, i alla fall någon gång ibland, så kommer jag ruttna.

Om vi summerar det här så kommer vi fram till att jag är dålig på att sova och värdelös på att vara trött. Jag tycker det är tråkigt att äta och är sällan riktigt hungrig vilket leder till att jag äter när jag kommer ihåg det, vilket ibland är oftare än annars. Man undrar ju hur jag överlever egentligen.

Men titta så välmående jag, trots allt, ser ut.

En kärleksförklaring till det som inte kan förklaras

Igår när jag åkte hem från träningen lyckades jag missa bussen med två minuter och fick sedan vänta över en halvtimme på nästa. Jag svor och var allmänt missnöjd. Då kom det en man, eller jag skulle snarare vilja säga att det var en manskropp med ett litet barn på insidan. Han hade varit och dansat folkdans. Tidigare under dagen hade han suttit vid en dator och det hade varit spännande. Han hade inte hunnit äta någon middag så han var hungrig och trött. Vi satt och pratade eftersom vi inte hade något bättre för oss under trettio minuter. Han verkade tycka att det var viktigt med klockslag. Han frågade när jag åkt till tränningen, hur länge jag tränat och vilken tid min buss gick från stan. Dessutom var han väldigt intresserad av vad jag skulle göra när jag kom hem. Han var som ett litet barn och samtalet var rätt komiskt.

- Vad har du gjort?
- Jag har varit och spelat basket.
- Varför då?
- Ja du, för att jag tycker att det är roligt.
- Varför då?
- Jag vet inte riktigt, det är en svår fråga.
- Vad ska du göra när du kommer hem?
- Jag ska duscha.
- Varför då?
- Jag har ju varit och tränat och är svettig.
- Varför då?
- Jag har sprungit.
- Jaha. Vad ska du gör sen då?
- Jag ska äta.
- Varför då?
- Jag blir hungrig när jag har tränat.
- Vad händer om du inte äter då?
- Då fortsätter jag att vara hungrig och då kan jag inte sova sen.
- Jaha. Jag har ätit pastasoppa med korvbitar i idag.

Och sådär fortsatte det. Han ställde en fråga, jag svarade och han sa "Varför då?". Jag tycker väldigt mycket om den här typen av människor. Han påminde om personerna jag tar hand om på jobbet även om jag inte tror att han hade någon psykisk sjukdom. Jag har svårt att förklara min kärlek till udda personligheter. Det finns något vackert hos sjuka människor och utsatta grupper. Alla vi andra styrs av normer och förväntningar. Vi vet hur vi ska vara och bete oss för att accepteras. Socialisationen lägger sig som ett lager eller en mask över det som egentligen är kärnan i oss själva. Vem var jag egentligen innan jag formades till att passa in i det samhälle jag lever i? För visst tappar man en del av sig själv på vägen, i den process då man ska bli normal och välanpassad. Men vem är normal egentligen?

När man blir psykist sjuk så faller allt samman. Man har inte längre kraften, förmågan eller möjligheten att vara som alla andra. Och allt som finns kvar är kärnan, den person man var innan alla krav och måsten. En person som inte kan spela efter våra regler och som därför uppfattas som konstig och annorlunda. Jag ser det varje gång jag är på jobbet. Hur dessa människor kämpar för att bli accepterade, hur gärna de vill vara som oss, hur de samtidigt inte kan vara någon annan än den de har blivit och hur svårt det är att bli dömd utifrån just den anledningen.

Det här är ingen teori och jag vill inte försköna en bister verklighet och inte heller bagatellisera den hårda världe de lever i. Det här är min egen upplevelse. Och jag älskar de här människorna för att de finns och för att de tar plats, hur liten den platsen än är. De är fler än vi tror. De finns överallt och de är inte konstigare än du och jag. De har bara formats på ett annat sätt, utifrån andra förutsättningar och jag skulle aldrig komma på tanken att dömma dem. Det är det finaste som finns när någon kastar av sig masken och visar vem som verkligen finns där bakom. Jag önskar att jag kunde göra det oftare.

I brist på annat: Det här är tydligen jag

Your Five Factor Personality Profile

Extroversion: You have low extroversion. You are quiet and reserved in most social situations. A low key, laid back lifestyle is important to you. You tend to bond slowly, over time, with one or two people. Conscientiousness: You have high conscientiousness. Intelligent and reliable, you tend to succeed in life. Most things in your life are organized and planned well. But you borderline on being a total perfectionist. Agreeableness: You have high agreeableness. You are easy to get along with, and you value harmony highly. Helpful and generous, you are willing to compromise with almost anyone. You give people the benefit of the doubt and don't mind giving someone a second chance. Neuroticism: You have low neuroticism. You are very emotionally stable and mentally together. Only the greatest setbacks upset you, and you bounce back quickly. Overall, you are typically calm and relaxed - making others feel secure. Openness to experience: Your openness to new experiences is high. In life, you tend to be an early adopter of all new things and ideas. You'll try almost anything interesting, and you're constantly pushing your own limits. A great connoisseir of art and beauty, you can find the positive side of almost anything.

Vem är du?

Det är roligt nästan jämt (men inte när människor slåss)

Min hypotes var korrekt! Mina fötter mådde förträffligt bra under gårdagens fest. Efter två drinkar var problemen som bortblåsta. Tyvärr uppstod det nya. Det var till att börja med en väldigt trevlig tillställning. Alla var glada och nöjda men när vi började tänka på att förflytta oss till Harrys urartade det hela totalt. Orsaken? Vissa var missnöjda med musiken! Folk började bråka, två läger bildades snabbt, flaskor flög och alla slet och drog i varandra. Som den fegis jag är avlägsnade jag mig från platsen efter att ha avväpnat en stackars tjej som var en halvmeter kortare än jag. Jag kände bara två personer och när jag försäkrat mig om att dessa var hela och mådde bra så gick jag vidare till Harrys med allra finaste vännen och en ny bekantskap. När jag lite ynkligt frågade varför folk måste bråka svarade någon att det blir så när man buntar i hop trettio flator med varandra. Jag vägrar tro på den förklaringen även om jag för tillfället inte har något bättre att komma med. Precis när vi gick kom polisen och styrde upp det hela och allt verkade lugna ner sig.

Väl på Harrys dansade vi oss svettiga i schlagerbaren (?!) och hade riktigt roligt. Men när klockan började närma sig ett och alkoholen gick ur kroppen tyckte både jag och mina fötter att det fick vara slut på det roliga. Jag och allra finaste vännen tog en taxi hem och en halvtimme senare sov vi som små grisar enda tills K ringde och väckte oss klockan elva i förmiddags. På det hela taget var det ändå en lyckad kväll och jag lärde känna lite nya människor vilket alltid är trevligt.

Idag har jag och allra finaste vännen tittat på fyra avsnitt av The L Word, lagat och ätit vår paradrätt samt avhandlat diverse viktiga frågor. Jag har dessutom hunnit med lite samhällstjänst genom att prata med en journalist i nästan två timmar. Information, kära vänner, är nyckeln till framgång. Ikväll tittar jag på hockey igen, även om det inte är någon upplyftande historia hittills.

I morgon måste jag plugga massor och sedan tänkte jag åka ner på basketträningen. Fötterna är inte hundraprocentiga än men jag blir tokig om jag måste ligga ensam i lägenheten en dag till.