Utmanad

VBK tycker, med all rätt, att jag borde damma av den här bloggen och har därför utmanat mig att skriva sex underliga/egendomliga saker om mig själv. Nu råkar det vara så att hon har en nedranns tur eftersom jag egentligen borde skriva en seminarieuppgift till i morgon men mycket hellre skjuter upp det ytterliggare en timme och bloggar om underligheter istället.

Det här är vad jag har att förhålla mig till:

"Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information."

Jamen då kör vi väl då!

1. Jag tycker inte om ambulansförare och jag är inte sen att informera dem om detta när jag tvingas beblanda mig med dem, vilket är oftare än vad man kanske skulle kunna tro.

2. När jag låg på sjukhus i åtta månader inredde jag mitt rum med trasmatta, krukväxter och familjefoton. Enligt mig var det mycket trivsamt men enligt andra var det ytterst suspekt. Man ska tydligen inte bosätta sig på akutavdelningar.

3. Jag har en storasyster och det i sig är inte så egendomligt men jag fick henne när jag var 22 år och vi har inte minsta tillstymmelse till gemensamt DNA. Det kom som en total överraskning, om än en trevlig sådan.

4. Jag tycker att rå potatis är bland det godaste man kan äta. Kokt potatis är helt okej men färskpotatis gillar jag inte alls. Jag liiider mig igenom sommaren och hoppar jämfota av glädje när potatisen blir "gammal" igen.

5. Jag har en oöppnad flaska Baileys som har stått i min bokhylla i ett och ett halvt år. Jag dricker väldigt sällan alkohol men det är mer än tillfällighet än ett aktivt beslut. När jag tänker efter så kanske det är bäst om den förblir oöppnad eftersom jag alltid får för mig att jag ska gå hem när jag är ute på galej och dricker sprit. Om jag befinner mig tvåhundra meter eller fyra mil hemifrån brukar jag inte ta med i beräkningen.

6. Jag gillar att baka tårtor men jag är inte särskilt förtjust i att äta upp dem efteråt. Den uppgiften brukar jag överlåta till andra. Här är resultatet av mitt senaste tårtbak, Lukas födelsedagstårta:


Jaha, då ska man kicka utmaningen vidare. Få se nu. Lotten, nej hon har redan skrivit och det är samma sak med Ica. Och VBK har redan lagt beslag på Bästisgrannen, för övrigt med samma avdammande motivering som gällde mig. Åh, ser man på, en underlighet till. Jag är nämligen extremt blyg (ni som känner mig kan sluta skratta nu, jag menar allvar) och vågar därför inte knacka på hos okända bloggare. Ni som känner er manade kan väl använda kommentarerna och skriva om hur underliga ni är. Det behöver ju inte vara sex stycken men en liten underlighet kanske?

Trollet på bilden ovan är min son och han har sportlov nästa vecka. Jag misstänker att det var därför han tog en joggingtur inne på Hemköp i eftermiddags. Uppvärming, typ.

Att pendla är inte min grej

Idag har jag haft upprop på en kurs som går i Västerås. Det innebär åtta veckors intensivt pendlande. Jag hatar att pendla.

För det första måste man gå upp tidigare än vad som är önskvärt. Och när man väl befinner sig på tågstationen och känner att man faktiskt har börjat piggna till lite, något man lätt gör när det är massor av minusgrader ute, så ska man sätta sig på ett varmt och mysigt tåg som vaggar en till sömns igen. När man sedan kliver ut på perrongen i Västerås är man så seg i roten att man knappt vet åt vilket håll högskolan ligger.

För det andra så fuckar pendlandet upp mina mattider. (Tro det eller ej men jag har faktiskt mattider. Det kan bero på att jag faktiskt äter nu för tiden, något jag inte ägnade mig åt i höstas. Jag borde ha pendlat då istället.) Om man äter frukost klockan sex borde man rimligtvis äta lunch runt elvasnåret men det går inte för då sitter man fortfarande på föreläsning. Och för att slippa spendera halva eftermiddagen i Västerås skyndar man sig med första bästa tåg hem. Trots det är jag aldrig hemma innan klockan två och då har min energinivå slagit i botten och jag orkar inte ställa mig och laga mat. Istället tar jag en banan och försöker se glad ut. Det brukar gå sådär. Eftersom lunchen alltid blir extremt försenad måste jag anstränga mig till det yttersta för att klämma in någon form av middag.

Nej, att pendla är inte bra för min hälsa och det är faktiskt ganska komiskt med tanke på att kursen jag precis påbörjat handlar om hälsopsykologi. När jag kom hem idag var jag näst intill medvetslös och la mig därför i sängen och tyckte synd om mig själv en stund. Efter ett par timmar kom jag på den lysande idén att kolla om jag hade feber. När jag konstaterade att jag hade 38,8 kände jag mig genast mycket piggare. Det är nämligen trevligare att ha en förklaring till varför man känner sig näst intill medvetslös än att gå runt och tro att man är bäng i bollen i största allmänhet.

Jag, mina själv och mina vänner djuren

Trots att jag själv inte har några husdjur finns det vissa inslag av lurviga filurer i mitt liv. Djurägare tycker nämligen att det är väldigt praktiskt att dumpa sina små monster hos mig när de själva har bättre saker för sig. Min syster hade till exempel en katt en gång som sedan blev föräldrarnas katt och som jag numera har gemensam vårdnad om. Det innebär att Mistral, som katten heter, kommer och bor hos mig när föräldrarna åker utomlands, vilket de gör förvånande ofta. (Nejdå, jag är inte ett dugg avundsjuk på det. Jag trivs så bra här i det kalla, vintriga Sverige).

Att bara ha djur lite då och då ställer till en hel del problem. Man glömmer liksom lätt bort att man har dem. I lördags kväll låg jag i soffan och tittade på tv när det helt plötsligt hoppade upp en katt i mitt knä. Jag blev så rädd att jag höll på att ramla ur soffan och eftersom jag även gav upp ett illvrål blev Mistral också skiträdd och sprang och gömde sig under min säng och vägrade komma fram.

Men framför allt är det datoranvändandet som blir till ett helt företag. Djur verkar tycka att det bästa stället att befinna sig på är i en människas knä, och eftersom jag för det mesta har en dator i knät blir det lite trångt.



Här ligger jag och Mistral och läser bloggar. Ni ser väl hur uppenbart engagerad hon är. Personligen har jag stora problem med att använda tangenterna och har dessutom tio kilo katthår i munnen.

Men Mistral kan faktiskt vara en hjälpsam katt, här hjälper hon mig att scrolla så att jag kan fortsätta läsa en hysteriskt rolig sammanfattning av det senaste avsnittet av L Word:



Och så tillsist en annan fyrfotad vän vars specialitet är att nysa då hennes nos befinner sig en decimeter från skärmen. Jag kan väl inte påstå att jag uppskattar det nämnvärt.



Man kan kanske lätt få för sig att jag inte är särskilt förtjust i djur men jag gillar faktiskt djur, jodå, det gör jag. Jag tycker så mycket om djur så att när Lukas informerade mig om att han önskar sig en hund i födelsedagspresent så föreslog jag att han kan få en ödla istället. Ödlor bor nämligen i terrarium och man vet därför precis var man har dem, det vill säga så långt borta från datorn som möjligt.

Något måste man roa sig med när man har glömt bort hur man bloggar

Fråga inte vad det är tänkt att symbolisera för det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det var ett utmärkt sätt att slösa bort en hel eftermiddag.

Basketmatch med inslag av barn

Igår var det dags för basketmatch igen, en match som jag inte alls skulle spela eftersom jag inte hade någon barnvakt. (Föräldrarna är nämligen i Finland och bekantar sig med nyfödingen). Men hastigt och lustigt reducerades laguppställningen från nio personer till sju. Det var bara att sätta sig ner och förhandla med sonen som var skrämmande bra på att få igenom sina villkor. Jag fick spela under förutsättningen att han fick titta på video under matchen och att jag köpte extra mycket lördagsgodis åt honom.

Matchen spelades mot ett ettrigt gäng spelare från Linköping men förvånande nog var vi minst lika ettriga, åtminstone i inledningen. Herregud vilken rivstart! Vi sprang och sprang och spelade vattentätt försvar. Tyvärr blockade deras långa spelare nästan alla våra närskott men då får man göra poäng på annat sätt, vilket vi gjorde. Vi hade några riktigt snygga anfall med klockrena passningar till spelare som trasslat sig genom motståndarnas försvar och stod alldeles fria under korgen. Vad min egen insats beträffar så är jag lite osäker på hur det egentligen gick. Mitt försvarsspel kändes okej men jag har en tendens att bli lite passiv i anfall. Vi vann i alla fall med cirka 20 poäng.

Och sonen då, hur skötte han sig? Han var på sitt allra bästa och mest samarbetsvilliga humör och skötte sig faktiskt exemplariskt. Han gjorde sig snabbt hemmastadd i ett hörn under vår avbytarbänk med målarbok, pennor, vattenflaska, godis och ipod. Då och då fick jag en puss och en uppmuntrande klapp på kinden av honom. Jag spelar alltså i ett lag där det är helt okej att förvara sin sexåring under avbytarbänken i samband med match. Det låter kanske lite märkligt men tag då i betänkande att det i det här laget finns spelare som dricker kaffe under halvtidspausen. Då gör ett barn under avbytarbänken varken till eller från. Det är mest lite hemtrevligt.

Mala text

Jag ägnar mig just nu åt en väldigt fin och sofistikerad konstform som kallas "att mala ut en text". Det är rätt så enkelt egentligen. Man skriver helt enkelt om alla meningar så att de blir jättelåååånga och så refererar man lite mer än man borde. Förslagsvis kan man även slänga in lite citat som man sedan dissekerar genom att förklara vad den citerade menar. Ett annat tillvägagångssätt är att skriva samma sak två gånger men formulera sig helt annorlunda. Och varför gör man detta? Jo, för att man ska få ihop ex antal sidor text till sin hemtenta och för att man egentligen inte har en aning om vad man skriver om. Lägg till extrem tidsbrist och så är saken biff. Märkligt nog brukar man komma undan med det och kan fortsätta leva med föreställningen att man i alla fall har något av värde innanför pannbenet.

Bebis

Jag har blivit moster igen! Och sötaste systersonen har blivit storebror. Eftersom han bara är 1,5 år är han en väldigt liten storebror men ändå. Så nu ligger det alltså en skrynklig fyrakilosklump i systerns famn där på andra sidan Östersjön. Det känns ju abstrakt och bra. Ett litet pyre som ska bekanta sig med världen och som jag ska bekanta mig med så fort jag bara kan. Men först ska jag ta och skriva lite om folkmord. Världen är lite väl kontrastrik ibland.

Nytt år och ny banner. Den gamla kändes så dyster och bloggen behöver bli lite gladare. Jag behöver bli lite gladare. På tal om dyster så är det lite så jag känner mig när jag tänker på året som gått. Jag orkar inte skriva någon årskrönika, det har inte 2006 gjort sig förtjänt av. Jäkla skitår är vad det har varit. Men om jag ska vara lite positiv, och det har jag hört att man ska vara, så bådar det gott inför det år som kommer. Jag menar om förra året inte var så festligt så måste ju sannolikheten för att 2007 ska bli hur bra som helst öka.

Om jag förtsätter på det positivt inslagna spåret så började jag faktiskt spela basket förra året och det är det största som hänt mig sen eh... ja vad ska jag dra till med, sen Lukas föddes! Nu har det inte varit så mycket basketspel för min del den senaste månaden. Jag behövde en paus, en liten pysselstund för att klippa och klistra med mig själv, mitt liv, mina tankar och allt annat som behövde falla på plats. Och sakta har jag börjat ta form igen. Än så länge är jag mest en liten hög pape maché men jag är i alla fall någonting och det är mer än ingenting. Jag har en form och ett innehåll och det kommer man långt med. Man har något att bygga på. Så på måndag tänkte jag träna igen. Jag ska bara skriva en tenta på 10-15 sidor först och se till att prickikorv-sonen hämtas upp av sin pappa och kanske frosta av frysen. Men sen ska den här pape maché-högen spela basket.

Men allra, allra först ska jag sova. Det är bara det att den där prickikorv-sonen jag har är vaken mer än han sover om nätterna så det känns lite onödigt att gå och lägga sig när man ändå är uppe och springer tre gånger i timmen. Stackarn, det är inte lätt att ha vattkoppor.

Hej då, 2006. Tjenare, 2007!

Jag och Lukas bestämde oss för att man faktiskt kan fira nyår ordentlig även om man bara år två personer. Som ett resultat av detta beslut tillbringade jag större delen av gårdagen i köket, så kändes det i alla fall. Den känslan kan mycket väl bero på att jag vanligtvis håller mig så långt borta från köket som möjligt. Lukas ville i alla fall ha buffé och buffé fick det bli. Det tar sin lilla tid att laga tre varmrätter och två efterrätter (även om det bara är till två personer) men det var det värt. Vi dukade med vårt finaste porslin (från IKEA), våra finaste bestick (från IKEA) och våra finaste glas (som förvånande nog inte är från IKEA utan arvegods och därför fina på riktigt). Lukas satte på sig skjorta, slips och kavaj och ansåg att han därmed var stiligast i världen. Trots att jag gjort mig till genom att BÅDE sminka mig och ha kjol tyckte inte Lukas att jag var fin nog, och tillverkade därför en krona i lila papper som han tvingade mig att bära resten av kvällen. Personligen kände jag mig lite som en transvestit men han verkade nöjd.

När det var dags att äta sprang Lukas runt och hängde julgranskulor i hela lägenheten, jag tände ljus och korkade upp Pommacen. Jag har inte druckit Pommac på evigheter och det var inte riktigt så gott som jag vill minnas. Lukas tyckte att det smakade öl och övergick snabbt till julmust. Men oj vad mätta vi blev. När vi väl tryckt i oss efterrätten vacklade vi in i vardagsrummet, ramlade ner i soffan och tittade sedan på film i väntan på tolvslaget.

När klockan började närma sig midnatt tyckte jag att det vore praktiskt om Lukas bytte om till pyjamas men han tvärvägrade. Han skulle vara fin. Jag var tvungen att rota fram en gammal flanellpyjamas som var både rutig och skjortaktig innan han lät sig övertygas och då med kravet att han skulle få behålla slipsen på. När vi skålade in det nya året i avslagen Pommac var Lukas alltså iklädd storrutig flanellpyjamas och dinosaurieslips. Jag hade naturligtvis den lila papperskronan på huvudet.



Det var en väldigt annorlunda och speciell nyårsafton och den kunde inte ha blivit bättre. Det är sådana dagar jag sparar på och plockar fram ur minnet när livet känns lite motigt. Den första dagen på det nya året kunde däremot varit bättre. Jag vaknade med snuva och halsont och kände mig allmänt risig. Under eftermiddagen upptäckte jag några mystiska prickar på Lukas hals och kunde konstatera att han har fått vattkoppor. Lite senare hittade jag även mystiska prickar av liknade sort på min rygg och började så smått fundera på om jag har fått bältros. Tjoho och tjohej, det var väl ett förträffligt sätt att börja det nya året på. Ja ja, men nyårsafton kan i alla fall ingen ta ifrån oss. Ha!