Dom är sötast när dom sover...

Recept på en lyckad morgon

Det är ofta de små sakerna som får tillvaron att hoppa till och med ens kännas mer trivsam. Jag tog sovmorgon i morse eftersom jag är ledig idag. Klockan ringde vid åtta då jag gick upp och petade in ett par ciabata i ugnen, fyllde dem med tomat, mozzarella och rucolasallad. Sen satt jag på balkongen och åt frukost, drack kaffe, bläddrade i DN, läste en bok. Och allt var så tyst och fridfullt att jag inte kunde göra annat än att känna detsamma.

Långsamt har jag kravlat mig upp ur den avgrund som öppnades under mina fötter för ett par veckor sedan. Varje gång jag känt att jag inte kommer orka har jag viskat till mig själv, låt inte det här äta upp dig, låt inte maktlösheten ta överhanden. Jag känner mig starkare igen och har åter fallit in i mina konturer. Snart ska jag åka och hämta Lukas, pojken med virvelhåret och himmelsögonen, som jag en gång gav liv och som nu ger mig livet åter.

Vi kan inte riktigt bestämma oss om du är sjuk eller frisk men oavsett vilket så behöver du vård!

DN har de senaste dagarna haft en artikelserie, Rättvisan och dårarna, som handlar om hur psykiskt sjuka behandlas inom rättsväsendet. Det har varit fantastisk, fruktansvärd, skrämmande och fascinerande läsning. Jag var så upprörd när jag satt på bussen på väg hem idag att jag allvarligt övervägde att kliva av för att istället knalla ner till tingshuset och ta ett allvarligt snack med första bästa person som ansåg sig stå för det vi kallar rättssäkerhet. (Jag har dessvärre inte direktnumret till Bodström). Men eftersom jag, på gott och ont, är en sån beskedlig människa tänkte jag att jag skulle blogga om det istället. Tyvärr är jag fortfarande alltför upprörd för att kunna formulera mig på begriplig svenska så jag nöjer mig med att återge min favoritpassage. Citat!

Till exempel får vi veta att ju galnare en svensk lagbrytare är, desto mer sannolikt att domstolen finner att han vet vad han gör. Mekanismen? Rätten ser att han verkligen behöver psykiatrisk vård. Men för att få det måste han dömas ansvarig. Sådan är lagen. Alltså måste han framställas som så sund att det kan hävdas att han haft brottsligt uppsåt. I praktiken leder det till att nästan alla (över 99 procent) av de sinnessjuka som rannsakas i Sverige påstås vara friska i lagens mening i själva brottsögonblicket. Varpå de flesta döms till vård, eftersom de är sjuka. (Källa)

Ja men det var ju underbart!

Eller inte.

.

Den återkommande overkligheten

Jag rör mig planlöst på gatorna i staden som är min. Det är sommar, varmt och blåsigt. Och jag är inte här. Alltid är det något. Så länge jag kan minnas har varje sommar varit en tagg i mitt kött som till slut skavt sig ända in till benet. Sakta kommer overkligheten krypande, bygger en mur runt mig och världen utanför. Jag når inte ut och världen förmår inte tränga sig in. Bubblan, i vilken jag rör mig, krymper sakta och formar sig runt mina konturer. Ni ser mig. Ni tror att jag finns. Men jag är inte här.

Overkligheten.

Han sa till mig en gång för längesedan, tittade på mig med kisande ögon och med huvudet på sned, att jag var den starkaste människa han hade träffat. Kanske hade han rätt. Jag har fallit och rest mig. Jag har härdat ut. Jag har gått genom korselden och kommit ut levande på andra sidan, alltid förändrad, alltid som en ny sorts människa. Jag har fortfarande varit Louise men ändå annorlunda, med lager på lager av motgångar som med tiden bildat ett hårt skal, en formgjuten rustning som är tung att bära. Vad som rör sig på insidan vet ingen, inte ens jag själv.

Jag saknar lugnet. Saknar tid och plats att vila på. Det är svårt att orka och var hittar man styrkan om den inte finns inuti en själv? Var finner man kraften om spänningarna aldrig släpper, om det svåra hakar fast i varandra och bildar en kedja, ett händelseförlopp som inte går att rubba? Vad gör man då? Vad gör man när overkligheten blir det normala och således en del av verkligheten? Linjerna suddas ut, gränserna blir otydliga. Jag vet inte längre var jag står. Jag har sökt länge men vet fortfarande inte vart jag befinner mig. Vem jag är.

Overkligheten.

En liten tant

Följande konversation ägde för en tid sedan rum mellan mig och virvelpojken:

- Jag tycker du ska skaffa dig en karl, säger Lukas.
- Va? Öh, näe det tror jag inte att jag vill. Kan jag inte få skaffa mig en tjej istället?
- Nej det går inte. Jag vill inte ha några fler damer i huset.
- Nähe, men vad ska jag med en karl till då?
- Han ska ju sköta om hushållet förstås, diska och städa och göra allt det där som du tycker är så tråkigt.

Karl? Damer? Hushållet?! När är ungen född egentligen? På artonhundratalet? Nåja, jag glädjs i alla fall åt att hans syn på könsroller. Hemma hos oss är det tydligen den potentiella mannen som ska stå för hushållssysslorna. Det känner jag mig mycket nöjd med. Vad jag ska göra är inte riktigt klart ännu. Lukas låter meddela att han måste fundera lite på det. Det här är viktiga saker förstår ni.

I brist på en man i vår familj (och jag ber om ursäkt men det kommer inte att bli någon heller) har Lukas hunnit med att diska två gånger, göra egen tzatziki, göra fruktsallad åt sin mamma och skriva bordsplaceringskort när vi fick en middagsgäst. Idag har han levererat ett recept på currystuvad tonfisk till sin fröken på dagis. Kan det vara så att han är en förklädd tant som envisas med att sova i poliströja och kostymbyxor när det är minst 25 grader varm ute, allt för att inte röja sin egentliga identitet?


Är man inte en förklädd tant så går det även alldeles utmärkt att agera tomte mitt i högsommarvärmen.

Åh, detta svenska sommarväder

Förra veckan var min och Lukas enda lediga vecka tillsammans på hela sommaren. Det var då vi skulle hinna med och göra allt det roliga som inte kommer att hinnas med sen när jag har börjat jobba. Vi hade stora planer men nästintill samtliga omkullkastades av det så kallade sommarvädret. Va fan menar vädergudarna egentligen? Först var det sol, sen vräkte regnet ner, sen var det mulet och kallt och sedan sol igen. Och sådär höll det på nästan hela veckan. På torsdagen var vi djärva och begav oss till stranden efter dagens första regn. Himmelen var blå och inte ett moln syntes. Vi hann knappt doppa tårna i vattnet innan molntäcket var ett faktum. En kvart senare började det regna och när vi cyklade hem var det skyfall. Men Lukas var glad ändå. Hela vägen hem åkte han och sjöng på en finsk barnvisa som han bara kan två ord av, resten hittar han på och jag märker ingen skillnad.

På midsommarafton var vädret detsamma och jag orkade inte sitta ute i Sundbyholm och bli dyngsur. Dessutom är jag inte så förtjust i alla dessa meningslösa helgfiranden, minns påsken till exempel. Därför åkte vi till Konsum istället och handlade ingredienser till en jordgubbstårta. Lukas tycker om att baka så det blev succé. Enligt honom måste man skriva något på alla tårtor. Det hjälpte inte att jag försökte förklara att man vanligtvis gör detta då någon fyller år. Text skulle det vara för annars var det ingen tårta. Såhär snyggt blev det:



När det var dags att smaka på mästerverket tog Lukas en liten, liten bit och deklarerade sedan att han inte tycker om tårta. Men va bra! Här anstränger man sig och gör något speciellt bara för att det råkar vara midsommarafton och så behagar ungen upplysa sin ömma moder om att han inte alls gillar tårta. Men det är ju roligt att baka, säger Lukas, äter två skedar och skrapar ner resterna i soporna. Eftersom jag för tillfället, på grund av olika anledningar, inte är så stor i maten själv (vilket resulterat i att jag hastigt och lustigt minskat ganska drastiskt i omfång) tog även jag en liten bit. Senare under eftermiddagen åkte Lukas till sin pappa och lämnade mig ensam med såhär mycket tårta kvar att kalasa på:



Jag lyckades klämma ytterligare två bitar och alla jordgubbar under helgen, resten skickade jag via soporna till tårthimlen. Nu hoppas jag på sol i helgen för på måndag börjar jag jobba och stackars Lukas drabbas av en brutal verklighet som innebär att vara på dagis mellan kvart över sju och halv fem. Det kommer att bli en smärre chock för en liten sexåring som lyxat runt på dagis mellan nio och två sen förra sommaren.

"There is a war between us ... there is a force that drives us"

Det känns som om det var en evighet sedan A sa till mig, den där varma sommarkvällen i juli för fyra år sedan, att man måste välja sina krig. Man kan inte vinna över alla orättvisor, man kan inte störta varenda diktator. Man krigar när man måste. Man krigar när man har något att förlora. Det är inte alltid man vinner men då kan man åtminstone titta tillbaka och säga till sig själv att jag satt inte tyst, jag accepterade inte det som var, jag kämpade för någonting större än mig själv. Och det faktum att man stått upp för sig själv och för dem som betyder något är en vinst i sig.

Jag har ofta valt att inte kriga. Jag har suttit tyst och med min tystnad accepterat det som skett. Jag har låtit den del av mig som jag avskyr hos andra ta över. Jag har medlat. Jag har slutit fred. Utan att villkoren någonsin har förbättras, för mig. Jag har blivit trampad på utan att trampa tillbaka. Jag har blivit slagen utan att aldrig någonsin slå tillbaka. Jag har sett hur andra brutit mot reglerna utan att själv göra detsamma. (Den underordnade sköter sin underordning själv.)

Men nu går jag ut i krig. Efter år av fred. Det är nu fördämningarna skall släppa. Det är nu orättvisorna skall slås tillbaka. Det är nu jag står upp för mig själv och levererar sanningen precis så som jag upplever den. Ingenting heligt, ingenting gömt, ingenting för litet för att ha betydelse. Jag slåss för den allra finaste av pojkar och för mig själv. För din, för min, för vår skull.

Orden förändras, formas om och får ett nytt syfte

Jag har ägnat eftermidagen åt att läsa igenom praktiskt taget allt jag har publicerat på Sockerdricka. Det var en synnerligen märklig läsning. När jag plöjde igenom dikterna var det så tydligt att jag vid en viss tidpunkt gjorde en helomvändning i mitt skrivande.

Som om jag plötsligt insåg att verkligheten inte blev mer lätthanterlig för att jag lindade in den i fina omskrivningar.

Jag blev rakare, hårdare, mer direkt. Jag kände uppenbarligen inte längre något behov av att göra sagor av minna minnen och upplevelser. Ungefär vid samma tidpunkt dalade min produktivitet. Från att ha sprutat ur mig dikter skrev jag nu bara ett fåtal.

Som om verkligheten i sagoform krävde fler ord medan verkligheten rakt upp och ner krävde färre.

Jag har svårt att se huruvida det skett någon utveckling eller inte. Jag skriver annorlunda nu men skriver jag bättre eller sämre? Egentligen är svaret betydelselöst, för jag tycker mer om mitt nuvarande sätt att skriva. Kanske beror det på det raka och det hårda. Kanske beror det på att jag själv tagit mig närmare verkligheten och att jag därför har en annan utgångspunkt än vad jag hade för några år sedan.

Som exempel följer nu två texter, varav den ena är skriven på sagotiden och den andra på "rakt-på-sak-tiden". Lägg särskilt märke till att jag i den första texten skriver i tredje person, allt för att hålla distansen mellan mig själv och det jag beskriver. Text nummer två kanske kan upplevas som något förvirrande för vana läsare av bloggen. Den handlar om min biologiska familj. Den gamla familjen som jag har lämnat (och som har lämnat mig) till förmån för en ny och mer funktionell.


Louise 2002 Hennes hjärtas portvakt

Han hade en plats alldeles intill hennes hjärta. Han gungade på ett av hennes revben och lyssnade på livet som pulserade fram i hennes ådror. Han hade vant sig vid att komma hit när mörkret slöt sig runt honom och hans ögon blev skrämda. Nu hade han kommit så ofta att han inte hade något eget hjärta längre. Hans blod hade flutit samman med hennes.

Ibland rusade hjärtat. Då susade och brusade det i hans öron och han fick huvudvärk. Han brukade lägga sina händer över den trummande klumpen. Lugna den med sina lena handflator. Då var hennes liv så nära. Det bultade så hårt att hela hans kropp vibrerade.

Det var varmt och mörkt här. Inte ens när hon gick med bar överkropp nådde solljuset fram. Här fanns bara ett ljusrött skimmer som hans ögon lärt sig att se igenom. Han såg det hon såg. Grantopparna och natthimmeln. Badrumsgolven och knytnävarna. Hennes vilsna blick i spegeln. Då och då vände han sig om och tittade inåt men inte så ofta. För det fanns ingenting han kunde göra åt de stora blödande såren. Han hade försökt lappa ihop dem men de ville inte läka. Blev hela tiden infekterade av andras smutsiga fingrar.

Med tiden hade hennes blod fått en högre koncentration av glassplitter. Det hade alltid funnits där men nu hade det ökat i antal och fick henne att sakta blöda ihjäl. Att ta sig fram här var som att gå i en labyrint och han fick hela tiden ducka för nya skärvor som trycktes in genom huden. Det var just så han hade hamnat här. Han hade suttit ytterst på en krossad glastår som träffat fel och skjutits in här under hennes hjärta. Nu var han fast. Nästan hypnotiserad av hennes andetag och hjärtslag.

Hon var hans drog. Han ville ständigt ha mer, ville ännu närmare, ännu längre in. Han ville vara hennes hjärta men han nöjde sig. Han stannade fast han visste att hjärtat var trött och hade slagit dubbelt så många slag som det borde gjort. Men han trivdes här. För ibland var utsikten så vidunderligt vacker och ibland var hennes drömmar så ljusa.

Hon var en tidsinställd bomb. Hennes hjärta skulle explodera och då fick han inte vara med. Han var för viktig. Han var hennes budbärare. Den enda som kommit tillräckligt nära för att få dela hennes hjärta. Den enda som kunde tala med hennes ord. Den enda som kunde vara som hon när hon inte längre fanns.

Det var inte långt kvar nu. Några dagar, kanske en vecka men han hoppades fortfarande. Han hoppades att han kunde lura tiden så att han fick sitta kvar här på hennes revben. Men han visste att snart skulle han bli tvungen att gunga högre än han någonsin gjort förut och när han var som högst skulle han kasta sig ut och landa,

på andra sidan hennes ögon


Louise 2004 När byggstenarna faller sönder

Jag är ett eko av min historia. En resonanslåda som vägrar upphöra att föra vidare det ljud som en gång skrikits in i mig. Jag är en förlängning av en situation i vilken jag formades och brändes för att aldrig tappa konturen av dess syfte.

Mamma höjer handen. Sänker den igen. Som en signal som jag inte kan tyda än mindre förstå. Det är ett pussel där bitarna aldrig tar slut. Ett pussel där svårighetsgraden hela tiden ökar ju äldre man blir. Ni vet, som det brukar stå på kartongen, 3-5 år. För varje år, varje födelsedag, läggs nya bitar till. Bitar som inte passar in. När man är 22 år är bitarna flera miljoner.

Mamma lägger alltid pussel. Varje julafton får hon ett nytt. På bordet i vardagsrummet ligger bitarna utspridda och mamma sitter böjd över bordet och studerar dem, får dem att passa in i sitt sammanhang. Som hon har studerat mig för att förstå mitt sammanhang, som hon har sågat och vridit och böjt mig för att kunna foga ihop mig, den fjärde och sista biten. Hon har redan pusslat ihop sig själv, pappa och min bror. Jag tror att jag är en av de bitarna som sitter i ramen. En bit som bara har tre ytor att fästa vid och med den sista ytan skarpt avhuggen från världen. Jag är den bit där allting tar slut. När de andra strävar inåt, ständigt sökande efter nya bitar att passa ihop med är jag låst vid mina tre sidor och med ett rakt snitt där fortsättningen borde komma.

Mamma lägger pussel under julhelgen och under några dagar ligger huset som i dvala. Vi rör oss runt pusslet i allt vidare cirklar, bortåt, utåt. Och när vi just tror att vi ska bryta igenom hinnan mot världen har mamma lagt klart sitt pussel. Inga frågetecken. En tydlig bild där varje bit passar perfekt ihop med den andra. Så som världen ska vara. Så som mamma vill se oss alla. Och hinnan förblir hel. Vi vet inte vad som finns där utanför. Vi ser allt som genom vatten. Världen förbli en illusion och det är trehundrasextio dagar kvar innan vi får en ny chans.

Jag formas om och bränns för nya syften. Mina kanter löses upp. Men jag har fortfarande skriken som ekon inuti min kropp. Jag fylls med nya skrik. Täpps till och tystas. Och någon gång skall allting tystna. Sjunka som blyklumpar genom vatten. Och jag ska inte följa med.

En del av min historia. Silverstreck på hud.

Nu blir det allvarliga saker och mycket text, så häng med!

Jag har tidigare nämnt att jag är en gammal anorektiker. Till att börja med måste jag bara få göra upp med ordet anorektiker, som jag inte tycker särskilt mycket om. Jag använder det ytterst sällan utan säger i stället att jag haft väldigt allvarliga ätstörningar. Det är egentligen en underdrift eftersom jag när jag var som smalast vägde 45 kilo (och jag är 1.79 lång). Det är 25 kilo mindre än vad jag väger idag och då är jag inte ens särskilt kraftig nu. Men i brist på ett mer lämpligt ord har jag alltså haft väldigt allvarliga ätstörningar. Det är lite med matfixering som det är med alkoholism, man blir egentligen aldrig riktigt ”frisk”. Fixeringen eller beroendet finns kvar men man har det under kontroll, dock med vetskapen att man kan trilla dit igen om man inte passar sig. Man är en nykter alkoholist eller i mitt fal en…öh…ätande anorektiker?

Nåja, vi ska inte gräva ner oss för mycket i detta eftersom det inte var det jag skulle skriva om. För att komma till saken så utvecklade jag, som en slags biverkning av ätstörningarna, även andra typer av självskadebeteenden. Det har lett till att mina underarmar inte är så snygga, snarare en katastrof av missformningar och gamla ärr. Det är en märklig känsla att titta ner på sina armar och se, svart på vitt, resterna av ett gammalt, destruktivt liv. Känslan är dubbel. Å ena sidan är det en del av mig, av min historia och något som gjort mig till den jag är idag: en person som jag tycker ganska bra om och som jag oftast är stolt över. Å andra sidan kan jag ibland känna att jag inte vill ha ärren. Dels för att de så smärtsamt påminner mig om svunna tider men också för att de begränsar mig och för att människor dömer mig på förhand, har en åsikt om mig och tror att de vet vem jag är enbart utifrån de hundratals ärren. Bilden de ser är av Louise 2000 och inte av Louise 2006. Och ibland kan det kännas orättvist.

Mina armar skapar ibland en del bekymmer och kräver vissa åtgärder. Jag har alltid långärmade tröjor när jag träffar någon för första gången, just på grund av att jag vill att intrycket de får av mig ska vara så förutsättningslöst som möjligt. Det händer naturligtvis att jag tvingas frångå denna princip. Som när jag var på första basketträningen till exempel. Jag hade nog utmärkt mig ännu mer om jag kommit och tränat i långärmat. I sådana fall är det bara att bita ihop och stå för vem man är, eller snarare har varit. Jag överlever sådant också.

Det finns en del skräckexempel. Som när jag och Lukas stod i glasskön på Öland för några somrar sen och mamman bakom mig först stirrade på mina armar för att sedan hålla lite hårdare i sina barn och dra dem tätt intill sig. Jag undrar vad hon tänkte. Att jag var farlig? Labil? Att jag när som helst skulle göra ett utfall och attackera hennes barns oskyldigt brunbrända, ärrfria armar? Denna typ av människor är den värsta sorten. De som stirrar, inte frågar och sedan agerar med icke önskvärd tydlighet. Raka motsatsen existerar naturligtvis också. Som när jag var och hälsade på allra finaste vännen i Hjo och en av hennes korridorkompisar, efter att ha granskat mig ingående, frågade vad jag i all världen hade utsatt mig själv för. När jag sedan förklarade och intygade att jag numera var snäll mot mig själv konstaterade kompisen nöjt att det var bra så och gick in till sig för att sjunga en operett (hon gick musiklinjen och drömde om att bli operasångerska).

Att visa upp mig i kortärmat är ett slags avslöjande och ett tecken på att jag, inför Dig eller Dig, står för vem jag har varit och vad jag har gjort mot mig själv. Det är också ett tecken på att jag litar på Dig eller Dig, att jag räknar med att jag fortfarande kommer vara samma person för Dig eller Dig, oavsett hur mina armar ser ut. Ibland är vägen till avslöjandet lång. På jobbet har jag ännu inte nått hela vägen fram och räknar med att tillbringa ytterligare en svettig sommar i långärmat. (Tips på var jag kan inhandla tröjor i tunna och/eller svala material mottages tacksamt). Just idag ansåg jag mig redo att visa upp hela mig inför personalen på Lukas dagis. Jag är nu avslöjad som nykter självskadare. Förhoppningsvis gör det ingen skillnad. Människor i allmänhet har, på grund av det ökande antalet människor som skär sig (vilket i sig inte är positivt), en större tolerans gentemot ärrbeklädda armar. Jag kommer med bagage, precis som alla andra. Det är bara det att mitt syns lite mer.

Bristvaror

Det råder för tillfället en stor brist på uppdateringar i mitt lilla hörn av internet. Tyvärr beror det inte på att mitt liv just nu är särskilt intressant och att jag därför inte har tid att blogga. Det är snarare så att inspirationen sviktar och att det finns större saker än bloggen som kräver min tankeverksamhet. Jag återkommer när detta åtgärdats och jag hyser stora förhoppningar om att detta ska inträffa inom en snar framtid.