Jag finns

Jag gick hem från jobbet ikväll, under grå moln och i lätt duggregn. Jag gick sakta eftersom jag inte hade något bättre för mig än att just gå och långsamt röra mig hemåt genom regnet. Jag vet inte om det var det blöta gräset, asfalten som mörknat av regnet eller nyponbuskarna som kantade vägen som gjorde att jag plötsligt stannade upp. Men det gjorde jag, stannade upp.

Jag stod stilla mitt på cykelbanan, sträckte ut handen och lät regndropparna landa i min handflata. Jag finns, tänkte jag, som om det rådde en viss osäkerhet i frågan angående huruvida jag existerar eller inte. Det är märkligt det där, att en högst påtaglig massa av armar, ben, huvud och hals stundtals kan kännas så flytande.

Sedan började jag gråta. Tårar blandades med regn, blandades med ledsamhet och längtan men också med en lättnad över att jag åter är i rörelse. Jag är inte stel och stum. Jag kan känna igen, även om jag inte riktigt är på det klara med exakt vad det är jag känner. Jag kände mig så lättad över den insikten att jag inte orkade bekymra mig särskilt mycket för det faktum att jag stod och grät medan vilt främmande människor passerade förbi mig. Det praktiska med att gråta när det regnar är onekligen att de personer man möter inte har någon anledning att ifrågasätta ens blöta kinder. Så jag grät hela vägen hem men det var ingen jobbig gråt. Jag vet inte ens om jag var särskilt ledsen. Ibland behöver man kanske bara få gråta helt utan anledning eller förklaring.

I trapphuset mötte jag min granne, en utländsk man iklädd blå lite för stor kostym och med en stråhatt på huvudet. Han hälsade precis som han brukar men rynkade sedan ögonbrynen och frågade hur jag mådde. Och jag svarade att jag mådde bra. Det var ingen lögn. Man kan gråta och samtidigt må bra på precis samma sätt som man kan skratta och samtidigt må dåligt. Jag finns, tänkte jag, när han skeptiskt betraktade mig och mina envist rinnande tårar. Han ser mig och då kan jag inte vara ledsen. Då kan jag bara vara glad.

Äh, vi tar lite bilder istället

Eftersom allt jag skriver för tillfället antingen är ren smörja eller så deprimerande att jag inte vill kännas vid det sammanfattar jag min och Lukas första semestervecka i bilder. Som synes har vi bland annat hängt på stranden (i både sol och regn), käkat jordgubbar och spelat minigolf. Alldeles strax åker Lukas till sin pappa och tanken är att jag under nästa vecka åter ska leka student. Jag är tämligen övertygad om att det kommer gå käpprätt åt helvete.

Sommaren gör ont

Varje årstid bär med sig sin beskärda del av minnen och sommaren är inget undantag. Sommaren är faktiskt värst av alla. Jag kan inte riktigt njuta av solen och värmen. Det finns alldeles för mycket som rör sig inuti, händelser som börjar skruva på sig, ansikten som fladdrar förbi. Jag låter det hända för att det inte finns någon mening med att skjuta upp det. Förr eller senare måste jag ta itu med det. Jag måste definiera och sortera så att var sak hamnar på sin plats och sedan låta allting falla tillbaka in i glömskan igen, där det hör hemma.

Ibland känns det som att det aldrig kommer att ta slut, som att det är ett djup utan botten som minnena väller upp ifrån. En evighetslång kavalkad av smärta som vägrar avta i styrka. Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag och mobiliserar alla min styrka för att ännu en gång låta mitt förflutna slita mig i stycken. Jag gör mig själv sårbar, jag måste göra det, för att bli starkare på sikt. Men det gör ont, det gör fortfarande så fruktansvärt ont.

Så jag känner mig lite sorgsen just nu och jag fäller en och annan tår över att jag inte kan vara i mitt liv, leva det, fullt ut. Till viss del känner jag mig fortfarande avskiljd från min kropp. Jag står utanför och betraktar mig själv som om jag vore något helt främmande. Det finns vissa saker som jag inte kan förlika mig med, vissa sidor av mig själv som jag undviker att utforska närmare. Jag är rädd för vad jag bär inom mig, för vad jag skulle kunna bli om jag inte är på min vakt.

Och jag kan inte släppa tanken på att jag lever på övertid eller att det är något slags misstag att jag fortfarande lever. Jag vet inte om jag är värd all den här tiden, om jag är värd att få leva det här livet. Jag vet inte om jag någonsin var värd att få finnas överhuvudtaget. Egentligen är inte det här mina tankar, de är ett resultat av det som varit, men det gör dem inte mindre verkliga eller smärtsamma. Just nu kan jag inte tillåta mig själv att tänka att jag är värd något och det gör mig så oändligt ledsen, så besviken och så trött på mig själv att jag helst av allt vill snabbspola förbi den här passagen av mitt liv. Tyvärr fungerar inte livet så, alla dagar måste levas i en specifik ordning oavsett hur ont det gör, hur tröttsamt det är eller hur mycket som går förlorat på vägen.

Ingenting är ingenting för alltid

Jag sitter på bussen och klottrar de två sista sidorna i Foucaults ”Sexualitetens historia” fulla med ord. Jag vet inte varför jag tycker att det känns tilltalande, nästan vackert på något sätt. Jag skriver hela tiden numera. Orden flyter fram i en strid ström av bekännelser men jag rör mig i utkanterna, bortanför det som kan offentliggöras. Det är väl inga hemligheter direkt men det ligger för nära mig själv för att jag ska kunna ta ansvar för det. Tänk att jag har kommit dit, nått den gräns då mitt värde inte bestäms av hur mycket av mitt liv som fläcks ut för vem som helst att ta del av. Det är inte enbart med misären som näring som mitt hjärta förmår att pumpa vidare. När kom jag till den insikten? När började det livet?

Förr hämtade jag min styrka ur förtrycket. Det är märkligt egentligen att det som tryckte ner mig samtidigt var det som fick mig att sträva uppåt, framåt. Det var drömmen om något annat, något helt olikt det som var, som drev mig. Ett tyst mantra i mitt huvud, en viskning så att ingen skulle höra: ingenting är ingenting för alltid. Det var en dröm då, en utopi som knappast kändes möjlig att få uppleva men nu är den min verklighet. Och jag drabbas av en överjordisk rädsla när jag inser att detta är något som jag också måste överleva. Jag måste ta mig igenom även den här verkligheten, förhoppningsvis med livet i behåll. Det var inte riktigt så jag hade föreställt mig friheten, som ett tillstånd som måste bemästras snarare än att bara vara i. Så jag gör mig ofri ibland och maktlös, för makt är otäckt för den som inte är van att handskas med den. Jag vilar i det gamla och välbekanta men pauserna blir allt kortare. Det nya tar över mer och mer, och allteftersom tiden går minskar min rädsla. Jag blir lite rakar i ryggen och vågar erkänna att jag förändrats men att jag alltjämt är den jag alltid har varit. Jag bär mina två själv med mig, det gamla och det nya, de lever sida vid sida men smälter långsamt samman. Jag blir något annat, något jag aldrig tidigare varit. Hel.

Jag bestämde mig för att sluta skämmas, för att jag inte tror på skam eller på att den kan föra mig vidare. Istället bestämde jag mig för att stå för allt, för att ta ansvar för den del av historien som var min trots att jag misstänkte, eller egentligen visste, att de andra aldrig skulle ta ansvar för sin del. Jag gick vidare. De står kvar. Jag vill gärna tro att det är det som gör att jag vinner i slutändan, trots allt. Jag hoppas att de skäms. Det gör inte jag.

Det är farligt att spela basket

Jag vet inte riktigt vad som försiggicks på gårdagens träning men folk for i backen så att det tjongade i hallgolvet. Jag och en av mina motspelare lyckades trassla in oss så ordentligt i varandra att vi båda ramlade omkull. Olyckligt nog tog jag emot mig (och alla mina dryga 60 kilo) med armbågen och motspelarens hand, axel eller huvud (det gick liksom inte riktigt att skilja kroppsdelarna åt) krockade med min näsa. Märkligt nog gjorde det inte särskilt ont i armbågen men det kändes som någon drämt en yxa i både min axel och min handled. Och idag har jag ingen riktig styrsel i min vänsterarm. Den lever sitt eget liv och vägrar lyda mig.

Än en gång slås jag av hur handikappad man känner sig när något som vanligtvis fungerar utmärkt inte fungerar alls. Jag måste till exempel skriva det här inlägget med enbart högerhanden eftersom fingrarna på vänster hand antingen spritter iväg åt alla möjliga håll eller ligger som döda sillar på tangentbordet. Om jag ska göra något som inbegriper vänsterarmen måste jag verkligen anstränga mig och med ren viljekraft styra armen dit jag vill ha den. Egentligen är det rätt så fascinerande eftersom jag aldrig riktigt vet hur armen behagar agera. Det är ju alltid trevligt om vardagen kan kryddas med lite överraskningsmoment.

Sist jag hade problem med kroppsdelar ur funktion var det fötterna som trilskades. Och varför trilskades fötterna? Jag hade spelat basket förstås. Jag undrar just vilken kroppsdel härnäst som kommer att falla offer för mitt brinnande intresse.

En reva i natten

Det går en reva genom natten, en öppning i den svarta himlen som vidgas i takt med mina hjärtslag. Utanför fönstret sliter vinden tag i trädtopparna och jag dras med. Jag släpper taget och vältrar mig i hopplösheten, lindar den runt mig och drar in dess doft men slås sedan av hur meningslöst det är att göra sig själv hjälplös, hur fattig man blir utan sin egen vilja.

Jag ligger vaken och kan inget annat göra än att gräva djupare, försöka nå det som för längesedan stelnat till minnen, förvandlats till statyer. Ute i köket hörs ljudet av en sekundvisare som rör sig över urtavlan, ett stilla ackompanjemang till sömnlösheten. En ständig påminnelse om att tiden strävar framåt och att varje sekund är oskuldsfull innan den fylls med innehåll bara för att genast förpassas till det förflutna.

Jag sneglar mot revan i himlen, de mörka molnen som öppnar upp sig mer och mer, och jag tänker att det skulle vara så enkelt att tillåta mig själv att sugas in i det där mörkret, låta det slå rot. Det går en sekund som fylls med död, och där går en till, tre fyra stycken passerar. Sedan spritter det plötsligt till inom mig, en vibration som växer till ett skalv som med våld pressar tillbaka lite livskraft in i min utmattade kropp.

Jag ligger vaken och behöver egentligen inget annat än att få sova men sömnen vägrar komma. Den står i ett hörn av rummet och hånar mig och jag ger upp, erkänner att jag inte kan sova för att mina gränser hela tiden pressas utåt alldeles för fort för att jag ska hinna med att vänja mig. Tiden räcker inte till och då kan värdefulla timmar inte sovas bort. I samma stund som jag tänker tanken försvinner mörkret inuti.

Och den svarta himlen utanför stänger åter sina dörrar.

Lägesrapport

För tillfället ägnar jag mig åt att mala sönder mig själv till en kletig massa, ungefär som när man maler köttfärs. Det är ingen trevlig historia. I helgen hade jag 40 graders feber, idag var jag på jobbet och nu måste jag skriva c-uppsats. Jag håller långsamt på att utplåna mig själv. Det är ju lite korkat.

Sakta men säkert rör jag mig framåt

Livet har en tendens att upprepa sig. Om och om igen brottas jag med samma gamla problem, samma urtvättade tankar om vem jag är och vad jag vill. Det är ett ständigt återanvändande av trötta formuleringar med endast mindre justeringar för varje tankevarv. Förändringen är knappast märkbar från gång till gång men över tid är det en revolution.

Jag flyttar sakta men säkert fram positionerna, rör mig mot ett mål som känns mer som en hägring än som en genomtänkt slutstation. Min största rädsla är att jag inte kommer att vara nöjd när jag väl kommer fram, att jag kommer tvingas börja om från början och göra allting en gång till. Min näst största rädsla är att jag faktiskt kommer att nöja mig, stanna upp och aldrig söka mig vidare.

Jag har redan passerat alla gränser för vad jag trodde att en människa kunde klara av men den normalitet som utgör ett alternativ både lockar och skrämmer mig. I grund och botten tror jag att jag alltid kommer att se mig själv som en avvikelse och även om den identitet som jag inser att jag måste lämna bakom mig var både sjuk och vriden så fyllde den ändå en funktion. Sökandet efter vem jag nu ska vara skrämmer mig. Jag är så rädd för att göra fel, att inte välja rätt, rädd för att stanna kvar men fortfarande lite för feg för att fullt ut våga lämna det som varit. Kvar blir ett mellanläge, ett vakuum där jag vilar men även våndas över vad som komma skall. Men jag rör mig framåt, i alla fall inbillar jag mig det, och jag antar att det betyder någonting.

Stranden

Det brukar ta ungefär tio minuter från det att vi kommit till föräldrarna tills Lukas börjar tjata om att vi ska gå till stranden. Jag har ingen aning om vad det är som han tycker är så fantastiskt med tio meter sandstrand, en liten brygga och Mälarens smutsiga vatten men han älskar den där stranden. Eftersom jag inte orkar med att höra honom tjata får han oftast som han vill relativt fort och vi traskar iväg, Lukas envist trampandes på en grön traktor som han är alldeles för stor för och jag med en kassa innehållandes fika i handen. Fikat är nämligen minst lika viktigt som stranden i sig.

Sedan sitter vi där och tuggar på torra muminkex och dricker saft. Lukas springer fram och tillbaka på bryggan och låtsas fiska med en pinne som spö. Jag fotar, som jag alltid gör, förevigar och försöker förstå.

När jag sedan sitter och fixar med bilderna i photoshop slår det mig att det finns något fridfullt med den där platsen. Det var faktiskt där som jag och Lukas började närma oss varandra på ett nytt sätt. Det var där vi svetsades samman och lärde oss hur det var att bara var två, inte tre. Kanske längtar han dit eftersom det var den första platsen där vi verkligen var tillsammans bara vi.

Tio meter sandstrand, en liten brygga, Mälarens smutsiga vatten och så Lukas och jag. Tillsammans, precis som då.

Saknad

Det var vinter 2004. Lukas var 4 år gammal och vi hade bott i Eskilstuna i drygt ett halvår. Vi hade lämnat allt och till platsen dit vi kommit var allting nytt. Rummen, lekparken, skogen och livet, ingenting var som förut men inte sämre, bara annorlunda.

Jag vaknade strax efter klockan fyra på morgonen av att någon sjöng. På skrivbordet framför mitt sovrumsfönster satt Lukas och tittade på snön som föll över tallarna där utanför. Den första snön. Han hade tigerpyjamas och rufsigt hår. Ljuset var så svagt att jag knappt kunde urskilja hans ansikte. Men jag hörde honom, nynnandes på Idas sommarvisa.

Han ville inte gå och lägga sig igen så vi satt i en fåtölj och tittade på den allra första snön som föll det året. Mjuka vita flingor som sakta dalade mot marken. Så småningom somnade han om, med djupa andetag och med huvudet mot mitt bröst. Men jag kunde inte sova. Jag satt där med min pojke i tigerpyjamas i knät och tänkte att jag kommer aldrig älska någon så som jag älskar honom. Det kommer aldrig finnas några ögonblick som är vackrare än det här - klockan fyra en morgon i december, en sovande pojke, min pojke, och snön som faller utanför.

Jag saknar de där ögonblicken som inte riktigt hinns med nu när Lukas är så lite hos mig. Jag saknar vardagen, köttbullarna, att hämta och lämna på dagis och att vara nära ofta. Jag saknar tid att vara tillsammans utan att behöva tänka på att den snart tar slut. Ibland när Lukas är hos mig säger han att han saknar mig och när jag svarar att vi är ju tillsammans nu säger han att det inte spelar någon roll, att han saknar mig även när vi är tillsammans. Och jag förstår precis vad han menar, vet precis hur det känns att börja sakna någon redan innan man skiljs åt. Jag avskyr det.