Dumma bussar och helgen full med jobb

Jag gick upp tjugo över fem i morse, tog bussen ner på stan bara för att upptäcka att jag kollat fel på busstiderna. Jag hade kunnat åka sju hemifrån och anlänt så fint på jobbet prick klockan halv åtta. Nu fick jag istället sitta en timme på skolan och vänta. Det gör man ju så gärna en lördagsmorgon.

Nu är jag precis hemkommen och oförskämt pigg men måste försöka sova ändå för i morgon är det samma visa igen. Att jobba helg innebär nämligen att man jobbar lördag och söndag mellan 07:30 och 21:00. Det är omänskligt men bra betalt. Med andra ord är jag mer girig än vad jag är mänsklig.

God natt!

Dessa kommentarer

Som Lotten så fint påpekade så syntes inte folks kommentarer i bloggen, vilket ledde till att jag helt enkelt trodde att jag inte fått några. Naturligtvis så var det någon skum inställning som krävde att jag själv var tvungen att gå in och publicera dem. Jättebra om folk skriver elaka saker till en som man inte vill delge med alla andra som läser bloggen. Väldigt dåligt om man missar massor av information. Nu har jag ändrat på detta så det är bara att kommentera på, de kommer synas direkt (oavsett om det är elaka, informativa eller formulerade på annat sätt).

Basket, igen

Jag var och tränade igår för första gången på ca åtta år. Det hela avlöpte relativt smärtfritt och var så kul att jag hade kunnat spela i evighet, om det inte hade varit för de grava andningsproblem jag drabbades av när vi spelade helplan. Den där konditionen lyser med sin frånvaro. Annars tyckte jag att det gick rätt bra med tanke på hur längesedan det var jag spelade sist. Ibland kändes det dock som om jag sprang runt som en yr höna på planen. Jag tänkte både en och två gånger:

- Oj här stod visst tre av mina medspelare, då kanske jag borde vara någon annanstans.
- Jaha, vi anfaller visst nu och spelar INTE försvar.
- Nämen hoppsan, korgen var visst en meter längre bort än vad jag trodde.

Men jag lyckades faktiskt med konststycket att sätta tre trepoängare i rad. Tyvärr är det nog sådant som får klassas som /(nybörjar)tur.

Lukas är väldigt entusistisk över mitt oväntade inträde i basketvärlden och berättar gladeligen om det för alla han träffar. Han levererade dessutom en snygg definition av vad basket är till en av sina dagiskompisar idag: "Basket är ungefär som fotboll fast man har bollen i händerna hela tiden". Ja, varför inte.

I läsartagen

Jag har plötsligt drabbats av en obotlig läslust. I vanliga fall läser jag enbart skönlitteratur under sommarhalvåret, när studierna ligger i dvala och jag slipper den ofta hatade kurslitteraturen. Men i år påbörjar jag tydligen lässäsongen någon månad för tidigt. Jag misstänker att det har att göra med en viss c-uppsats som ska bli skriven. Egentligen borde jag sitta med näsan i vetenskapliga artiklar och suga i mig så mycket jag någonsing kan om personlighet och fördomar, men det gör jag alltså inte. Jag har istället avverkat ett antal pocketböcker som låg och skräpade sen förra sommaren och sedan, i ren protest, beställt tre alldeles nya och fina böcker som jag var och hämtade ut idag. Johanna Nilssons nya "De i utkanten älskande" känns lovande. Det gör i och för sig allt från nyss nämnda författare. Alltsedan allra finaste vännen stack till mig "Hon går genom tavlan ut ur bilden" för några år sedan är jag helt såld. Det är för övrigt den absolut bästa bok jag läst, känslomässigt sätt. Om jag istället ska vara lite intellektuell så måste jag säga...öh...hm...nej, jag läser visst inte några sådana böcker.

Som en liten parantes måste jag säga att jag tycker det är trevligt att jag äntligen får läsa böcker med mer text och mindre bilder för Lukas. Man tröttnar lätt på "Gittan och gråvargarna" efter tio genomläsningar på mindre än en vecka, hur söt den än är. Nu läser vi "Ronja rövardotter" och jag minns genom den min ljuva barndom. Nej visst ja, jag hade ju ingen sådan men det är en helt annan historia.

Basket, always in my heart

Jag har sedan i onsdags tänkt att jag borde skriva något om basketen, men det är svårt. Jag var nere på träningen och tittade på. Jag satt med en boll i knät och dumflinade. Helt nöjd med att bara få befinna mig i en baskethall igen och höra de välbekanta dunken när bollen slår i golvet. Tyvärr höll det på att skita sig redan innan jag kom dit. Jag var nämligen inbokad för att jobba i onsdags mellan halv åtta och fem, trodde jag. Men när jag klev in på jobbet på morgonen stirrade alla på mig som om jag glömt att klä på mig och stod naken i dörren. Det visade sig att jag inte alls skulle jobba dag utan kväll. Jag fick snällt åka hem igen och komma tillbaka klockan fyra. Jag skulle egentligen jobba till nio men fick gå en timme tidigare. Jag blev ändå lite sen till träningen men jag kom ju i alla fall.

På bussen dit slog hjärtat i hundraåttio. Jag kan inte förklara det här. Jag slutade spela när jag var sjutton och först blev sjuk och sedan gravid. Då trodde jag att jag aldrig skulle få möjligheten att börja spela igen. Det har resulterat i en gigantisk spärr, vi snackar spikmattor, polisbilar och krypskyttar, som gjort att jag helt hållit mig undan basketen för att undvika att längta alldeles för mycket. Och nu när jag satt där på golvet i bollhuset och det som jag aldrig trodde skulle hända plötsligt var verkligt blev det så satans känslosamt. Jag satt där och mindes den där snygga backdoor passen till Matina, vinsten över Järfälla med en poäng i USM, första gången jag slog bollen mellan benen på match, första poängen jag gjorde med A-laget när jag var femton bast. Jag skulle kunna hålla på i evighet, hela mitt basketliv passerade revy. Jag hade nog börjat grina om det inte hade varit för att jag var så himla lycklig.

Så varför, varför, varför har jag inte tagit tag i det här tidigare. Och det är ju inte ens min förtjänst att jag tillslut tog mig i kragen och masade mig iväg. Alla vänner som tjatat, familjen som såg mig lysa upp när jag fick tillfälle att lira lite i en skoaffär i USA och inte ville gå därifrån och som sen dess också tjatat, Lotten som gav mig ett tillfälle, Katja. Inte var det då jag som banade vägen fram till Bollhuset klockan 20:30 i onsdags. Så jag får väl passa på att tacka alla och samtidigt varna för att jag sannolikt bara kommer prata basket i minst ett halvår framåt. För basket är religion för mig och nu har jag blivit frälst igen. Jag kommer till en början att vara halvdöd redan på uppvärminingen, jag kommer få minst tio bollar i huvudet de första träningarna och stuka ex antal fingrar. Men det gör inget, för fan vad glad jag kommer vara.

En orörd punkt

Jag vill egentligen att det bara ska vara en viskning men det blir mer som ett skrik. Jag vill att det ska vara rent och kalt men det blir passion och kärlek. Kalla mig känslokall men ibland blir det för mycket. Den här elecktriciteten innanför pannbenet som sprider sig i kroppen när någon berör mig så som jag aldrig blivit berörd förut. Det skrämmer mig och jag älskar det. Jag låter det föra mig bort men stretar samtidigt emot. Jag är full av motsägelser och Louise 2004 säger det bättre än Louise 2006, så varsågoda:


lägg din andedräkt mot min nakna skuldra
jag har en bit hud sparad för dina läppar
en orörd punkt

i väntan på beröring
darrar min händer när jag rör vid det kalla glaset
ett försök att fånga värmen bakom en ridå av regn
jag är instängd i allt det gråa
omsluten av fuktiga slingor dimma

min kropp är ren och kal
en blek skiftning i en tid av skuggor
så svarta är åren bakom mig

du är den ljuspunkt till vilken jag söker mig
men jag förblir
en orörd punkt


(Foto:Joseph Moudi)

Påskstämning, javisst?

Amerikanska pannkakor till frukost och sedan filmorgie. Inga ägg har målats eller ätits. Inga kycklingar i papp har konstruerats. Inga fjädrar så långt ögat kan nå. Trevligt? Det kan ni ge er på. Mysigt? Ja väldigt. Traditionsenligt? Nej, inte någonstans. Men roligt har vi!

Trötthet och skärtorsdag

Jag är trött. Det känns som om jag alltid är det nu för tiden. Tillslut vänjer man sig vid det och tänker inte så mycket på det. Ibland är det mer jobbigt än annars. Ibland fungerar allting ändå. Men jag behöver sova och det känns som att en hel del av veckan utan Lukas kommer tillbringas i sängen.

Det är ju skärtorsdag i dag. Lukas har tjatat om det hela veckan, det är osäkert varför, men han verkar nöjd över att den äntligen är här. I dag har vi varit hos föräldrarna i Kvicksund och ätit mat. Lukas fick naturligtvis ett påskägg och moffade i sig godis och glass så att han blev alldeles stissig. Det är ytterst opraktiskt när man har en trött mamma. Jan förbarmade sig över eländet och gick ut med honom en stund så att han fick rasa av sig. Nu är vi hemma igen efter bil och tåg och buss. Det är ett företag att ta sig någonstans när man varken har körkort eller bil.

I morgon måste jag göra ett tappert försök att skapa lite påskstämning. Jag tycker egentligen att påsken är en rätt värdelös högtid men har man barn så har man. Det förväntas att man ska måla ägg, påskpyssla och laga påskmat. Som tur är står dagis för mycket av ståhejet och Lukas hylla har varit fyllt av kycklingar och fjäderbeklädda kort. I går var det dessutom påsklunch för alla föräldrar, syskon och barn. Att ha sitt barn på ett föräldrakooperativ är som att ingå i ett stort 70-talskollektiv, där alla gör saker tillsammans, hjälps åt och träffas titt som tätt för diverse sociala aktiviteter. Mysigt på ett sätt, enerverande på ett annat men barnen trivs och det är ju det viktigaste.

Nu vill Lukas att jag ska hjälpa honom att spela Mulle Meck bygger hus, fixa mjölk till Malkom Mjölnare var det visst. Åh, så roligt!

Att hitta hem

Ibland är de dom små sakerna som har mest betydelse. Som i morse, när jag och Lukas satt på bussen på väg till dagis och Lukas plötsligt sa "det här är vår stad nu, det här är hemma". Jag sa ingenting på en lång stund. Det krävdes en hel del självinsikt att ta in dom där orden. Men så slog det mig hur rätt han har. Flykten är avklarad, sorgen har lagt sig, minnena har bleknat och allt som finns kvar är vardagen. Här och nu. Och det här är hemma. Gatorna vi känner till, skogarna som är våra, livet som sakta har börjat forma sig efter våra kroppar. Lukas dagis, min skola, vännerna och den nya familjen. Det här är vårt liv nu. I nästan två år har det varit det men det var först idag, genom Lukas ord, som jag kände det också. Vår stad, vårt hem. Orden vilar tryggt i min mun och jag är inte längre rädd. Och jag sa till Lukas "ja, så är det, visst känns det bra?" och han nickade instämmande.

Det var något märkligt med dagens bussfärd. Lukas satt och tittade ut genom fönstret och konstaterade att allting såg så annorlunda ut nu när snön har smält. Som om en helt ny värld har vuxit fram och fötts under snötäcket. Eller kanske är det bara så att det är vi som äntligen accepterat att det är i den här delen av världen vi hör hemma och därför ser allting med andra ögon. Jag vet inte. Jag vill inte veta. Jag ville bara stanna i den där känslan och när jag gick hem, efter att ha lämnat Lukas på dagis, gick jag långsamt och såg allting som om det vore första gången. Ån som sakta rinner fram under Rådhusbron, Klosterkyrkan med sin två torn, affärerna i gamla stan och människorna som fyller allting med liv. Ja, här vill jag stanna.

Tillbaka till det här med små saker. Jag kom att tänka på en regressionsanalys som heter stepwise (jag vet, jag är metodskadad men det blir lätt så efter tio veckor med betavikter, f-värden och regressionslinjer) och som går ut på att man med så få variabler som möjligt vill få fram så mycket information som möjligt om något man inte vet så mycket om. Idag blev livet en mycket ekonomisk modell. Det jag inte visste så mycket om var känslan av att höra hemma och allt som behövde var en liten Lukas som kunde se på saken på ett sätt som inte jag förmådde.

Reportage från ett barnkalas

Före:

Under:

Efter:


Som ni ser, med hjälp av dessa talande bilder, avlöpte lördagens kalas i enlighet med normala normer. Det vill säga:
1. Lugnet före stormen.
2. Kaoset under tiden.
3. Den obeskrivliga röran efteråt (notera att jag redan städat en vända för att killarna skulle ha plats att leka).

Några funderingar: Varför lägger man överhuvudtaget ner tid på att städa innan? Var det verkligen lämpligt att låta barnen äta på golvet (trots extrem platsbrist i vårt lilla, lilla kök)? Undrar hur mycket det kostar att "köpa" ett färdigt kalas hos exempelvis McDonalds och hur hårt skulle mitt moraliska själv ta det? Är det möjligt att få Lukas födelsedata ändrat till en mer utevänlig månad som juni eller juli? Jag menar, då kan jag ju köpa hus till nästa år och släppa ut vildarna i trädgården.