Att hitta hem

Ibland är de dom små sakerna som har mest betydelse. Som i morse, när jag och Lukas satt på bussen på väg till dagis och Lukas plötsligt sa "det här är vår stad nu, det här är hemma". Jag sa ingenting på en lång stund. Det krävdes en hel del självinsikt att ta in dom där orden. Men så slog det mig hur rätt han har. Flykten är avklarad, sorgen har lagt sig, minnena har bleknat och allt som finns kvar är vardagen. Här och nu. Och det här är hemma. Gatorna vi känner till, skogarna som är våra, livet som sakta har börjat forma sig efter våra kroppar. Lukas dagis, min skola, vännerna och den nya familjen. Det här är vårt liv nu. I nästan två år har det varit det men det var först idag, genom Lukas ord, som jag kände det också. Vår stad, vårt hem. Orden vilar tryggt i min mun och jag är inte längre rädd. Och jag sa till Lukas "ja, så är det, visst känns det bra?" och han nickade instämmande.

Det var något märkligt med dagens bussfärd. Lukas satt och tittade ut genom fönstret och konstaterade att allting såg så annorlunda ut nu när snön har smält. Som om en helt ny värld har vuxit fram och fötts under snötäcket. Eller kanske är det bara så att det är vi som äntligen accepterat att det är i den här delen av världen vi hör hemma och därför ser allting med andra ögon. Jag vet inte. Jag vill inte veta. Jag ville bara stanna i den där känslan och när jag gick hem, efter att ha lämnat Lukas på dagis, gick jag långsamt och såg allting som om det vore första gången. Ån som sakta rinner fram under Rådhusbron, Klosterkyrkan med sin två torn, affärerna i gamla stan och människorna som fyller allting med liv. Ja, här vill jag stanna.

Tillbaka till det här med små saker. Jag kom att tänka på en regressionsanalys som heter stepwise (jag vet, jag är metodskadad men det blir lätt så efter tio veckor med betavikter, f-värden och regressionslinjer) och som går ut på att man med så få variabler som möjligt vill få fram så mycket information som möjligt om något man inte vet så mycket om. Idag blev livet en mycket ekonomisk modell. Det jag inte visste så mycket om var känslan av att höra hemma och allt som behövde var en liten Lukas som kunde se på saken på ett sätt som inte jag förmådde.