Basket, always in my heart

Jag har sedan i onsdags tänkt att jag borde skriva något om basketen, men det är svårt. Jag var nere på träningen och tittade på. Jag satt med en boll i knät och dumflinade. Helt nöjd med att bara få befinna mig i en baskethall igen och höra de välbekanta dunken när bollen slår i golvet. Tyvärr höll det på att skita sig redan innan jag kom dit. Jag var nämligen inbokad för att jobba i onsdags mellan halv åtta och fem, trodde jag. Men när jag klev in på jobbet på morgonen stirrade alla på mig som om jag glömt att klä på mig och stod naken i dörren. Det visade sig att jag inte alls skulle jobba dag utan kväll. Jag fick snällt åka hem igen och komma tillbaka klockan fyra. Jag skulle egentligen jobba till nio men fick gå en timme tidigare. Jag blev ändå lite sen till träningen men jag kom ju i alla fall.

På bussen dit slog hjärtat i hundraåttio. Jag kan inte förklara det här. Jag slutade spela när jag var sjutton och först blev sjuk och sedan gravid. Då trodde jag att jag aldrig skulle få möjligheten att börja spela igen. Det har resulterat i en gigantisk spärr, vi snackar spikmattor, polisbilar och krypskyttar, som gjort att jag helt hållit mig undan basketen för att undvika att längta alldeles för mycket. Och nu när jag satt där på golvet i bollhuset och det som jag aldrig trodde skulle hända plötsligt var verkligt blev det så satans känslosamt. Jag satt där och mindes den där snygga backdoor passen till Matina, vinsten över Järfälla med en poäng i USM, första gången jag slog bollen mellan benen på match, första poängen jag gjorde med A-laget när jag var femton bast. Jag skulle kunna hålla på i evighet, hela mitt basketliv passerade revy. Jag hade nog börjat grina om det inte hade varit för att jag var så himla lycklig.

Så varför, varför, varför har jag inte tagit tag i det här tidigare. Och det är ju inte ens min förtjänst att jag tillslut tog mig i kragen och masade mig iväg. Alla vänner som tjatat, familjen som såg mig lysa upp när jag fick tillfälle att lira lite i en skoaffär i USA och inte ville gå därifrån och som sen dess också tjatat, Lotten som gav mig ett tillfälle, Katja. Inte var det då jag som banade vägen fram till Bollhuset klockan 20:30 i onsdags. Så jag får väl passa på att tacka alla och samtidigt varna för att jag sannolikt bara kommer prata basket i minst ett halvår framåt. För basket är religion för mig och nu har jag blivit frälst igen. Jag kommer till en början att vara halvdöd redan på uppvärminingen, jag kommer få minst tio bollar i huvudet de första träningarna och stuka ex antal fingrar. Men det gör inget, för fan vad glad jag kommer vara.