Musiken och orden...jag kör fast

Jag lever och andas musik och ord. Mina två gitarrer är i princip fullvärdiga familjemedlemmar som får massor av kärlek. Min ipod går ständigt varm. I brist på egna ord kan man alltid låna andras. Låta dem skölja över en i melodier. Det här med att göra musik och skriva har på många sätt räddat mig. Då jag inte kunnat tala har jag skrivit. Då jag inte kunnat skriva har jag spelat. Men nu är jag inne i en period då ingenting fungerar. Jag sitter med gitarren i knät och bara stirrar ut i luften. Jag kan hundratals sånger men ingen av dem tycks passa. Jag sitter framför datorn och påbörjar mening efter mening utan att kunna skapa något sammanhang. Och med tiden blir jag bara mer och mer frustrerad. Jag behöver inspiration. Jag behöver något som kan gripa tag i mig, beröra mig, slå loss mig ur mitt vakuum.

För tillfället får jag nöja mig med att min son förser mig med musik dygnet runt. Sjunger han inte själv så lyssnar han på Bo Kaspers Orkester eller spelar trummor till "I like to move it". Jag tror att jag behöver hitta tillbaka till glädjen jag hade en gång. På den tiden då ingenting var tvång. På den tiden då jag var som Lukas. Då varje rytm, varje ton, varje textrad var en möjlighet och som skapade nya världar. Om jag kan fånga den känslan då kanske allting lossnar och jag kan skriva och spela igen. Andas igen.



Foto: Joseph Moudi