Jag, mina själv och mina vänner djuren, del 2

Det luktar bajs i min lägenhet, vilket kan beror på att det för ett tag sedan faktiskt var bajs i hela min lägenhet. I mitt sovrum, i vardagsrummet, i sonens rum, i hallen, i köket och på katten. Det vill säga överallt utom i kattsandlådan där det borde vara. Jag fick anstränga mig väldigt mycket för att fortfarande tycka om hårbollen som orsakade denna inte så angenäma röra och det gick faktiskt lite lättare att göra det då jag när jag låg där på alla fyra och torkade kattbajs tänkte att det här kan jag ju blogga om. Om bajs. Festligt värre.

Del 1

Memory lane

Jag har spenderat dagen på sonens skola, i en stad som jag helst håller mig borta ifrån. Det är alldeles för många minnen, alldeles för många vägar som leder till platser, tillfällen och människor som gör ont. Där finns ingenting som någonsin kan leda till försoning. Men jag var inte där för att uppleva den fantastiska staden. Jag var där för sonens skull och då kändes det ändå okej, även om det var jobbigt.

Bara att förflytta sig de fyra milen från punkt A till punkt B var ett företag. Jag gick upp kvart över fem i morse och åkte buss, tåg och lite mera buss. Sedan tog jag en uppfriskande promenad med vinden vinande runt öronen. Den dryga kvart som det tog att ta sig från stationen till sonens skola var en orgie av minnen från mina första tjugo år i livet. Jag gick förbi torget där jag hängde som fjortonåring, restaurangen där jag drack blaskigt rödvin och klubben (eller vad man nu borde kalla den) dit jag gick och lyssnade på band som spelade. Jag passerade hallen där jag tränade basket som sextonåring och sneddade sedan över min gamla gymnasieskolas skolgård och tänkte på den gången då mina kompisar jagade en något avsmalnad version av mig själv genom skolan för att slutligen låsa in mig på en toalett eftersom de ville att jag skulle prata med skolsköterskan om mina problem. De fick som de ville och jag var ursinnig men såhär i efterhand är jag enbart oändligt tacksam.

Till sist gick jag förbi min gamla dagmammas hus och lekparken där jag lekte som barn. Det var samma gamla gungställning med avflagnad gul färg, samma gamla klätterställning med rutschkana av plåt. Jag avgudade verkligen min dagmamma och under de där åtta åren jag tillbringade hos henne tankade jag så mycket kärlek och trygghet att det antagligen kommer att räcka en livstid. Hon luktade cigaretter, var alltid solbränd och lagade en gudomligt god köttfärssås. Och det var hemma hos henne som min bror klämde mina lillfingrar krokiga, det var tillsammans med henne som jag låg vid bassängerna på utomhusbadet om somrarna och åt pannkakor med socker på, det var av henne jag lärde mig mer om kärlek än vad jag någonsin skulle komma att göra i mitt eget hem. Jag minns precis det tillfälle då mina biologiska föräldrar talade om för mig att jag inte skulle vara hos henne mer, att jag blivit tillräckligt stor för att få en egen nyckel och gå hem själv efter skolan. Jag var tio år och satt i ett hörn av köket och grät. Jag vet att jag sa att jag inte kunde leva utan henne och det var precis så det kändes, som om mitt liv var på väg att rämna. Även efter att jag slutat som hennes dagbarn åkte jag dit med jämna mellanrum. Jag satt i hennes kök och åt nybakade bullar och klamrade mig på så sätt fast vid henne. Jag vägrade att släppa taget trots att jag visste att jag för eller senare skulle tvingas att gör det. Jag tänker fortfarande på henne ibland, på allt hon var och betydde för mig och på hur än mer hopplöst vissa saker hade känts om det inte vore för henne.

Så idag fick jag reda på av Lukas lärare att hon diagnostiserats med cancer innan jul och att hon är väldigt dålig. Mest av allt hade jag lust att bara sätta mig ner och gråta. Jag måste skriva till henne. Jag vill att hon ska veta. Jag måste få henne att förstå hur stor skillnad hon gjort i mitt liv. Hon får inte försvinna utan att jag har fått chansen att prata med henne igen. Jag har varit alldeles för dålig på att visa uppskattning gentemot de personer som betytt något för mig. Hon var finast i världen när jag var tio år gammal och hon förtjänar att få höra mig säga det en gång till.

Note to self

Spela inte basket när du har över trettioåtta graders feber. Du blir snurrig och mer koko i huvudet än vad du vanligtvis är.

Alternativt, spela inte basket om du mår illa och känner dig lite yr för då FÅR du över trettioåtta graders feber. Och blir snurrig. Och koko.

Om man ska se det från den ljusa sidan så har jag sovit som en klubbad säl i natt. Efter nio timmars drömlös djupsömn vaknade jag och kände mig pigg som aldrig förr. Fem minuter senare kostaterade jag att jag fortfarande hade över trettioåtta graders feber och helt plötsligt kände jag mig inte alls särskilt pigg och vital längre. Nu ligger jag i sängen med mackor, te och glasartad blick. Efter lunch måste jag infinna mig på skolan. Lovely.

Jag spelar bara basket

Igår spelade jag basket och blev sådär fånigt glad som jag alltid blir. Allra gladast blev jag över att jag faktiskt orkade springa, hoppa och till och med göra illa mig. Det är en speciell känsla när allting flyter på bra på planen. Det behöver nödvändigtvis inte innebära att jag presterar på topp, utan det handlar mer om att känna att jag har koll på vad jag gör. Nu låter jag säkert överdrivet filosofisk men ibland när jag spelar basket känns det som att alla delar av mig själv smälter samman till en enhet. Det är en medvetenhet om min kropp, om vem jag är och en känsla av sammanhang som jag sällan upplever annars.

Jag älskar den där känslan och jag använder den som motivation. Jag äter för att orka spela basket, kämpar mig igenom måltid efter måltid för att orka springa, hoppa och till och med göra illa mig. Jag och allra finaste vännen konstaterade för en tid sedan att hon känner likadant när hon sjunger som jag känner när jag spelar basket. Jag tror att alla har något som de gör som får dem att känna något särskilt. Man skriver en text som börjar leva sitt eget liv, man spelar piano, man meckar med bilen eller klättrar i berg. Och när man gör det där, vad det än må vara, så befinner man sig i centrum av allt och omvärlden bleknar bort en aning. Alla gör vi något som får oss att känna något speciellt och jag spelar basket. Jag spelar bara basket.

Jag bloggar inte särskilt ofta nuförtiden. Det beror dels på att jag har så fruktansvärt mycket att göra i skolan. Men framförallt beror det på att jag genomgår någon slags identitetskris. Jag har skrivit lite om det förut, om hur det är att plötsligt vara en person som mår bra. Så vi pratar inte kris i negativ bemärkelse utan snarare att jag tvingas omdefiniera mig själv och hela mitt liv. Numera tänker jag att jag i grund och botten mår bra och att de dåliga dagarna är undantagen och inte tvärtom. Problemet är bara att jag inte har den blekaste aning om vad man sysselsätter sig med när man inte mår dåligt. Det är väl egentligen inget problem men jag måste lära mig något helt nytt och sådant tar tid. Jag vet nämligen ingenting om hur det är att leva sitt liv med utgångspunkten att man mår bra och känner sig som en lagom tjock person i sina bästa år.

Jag vet däremot allt om hur det är att må dåligt. Jag kan beskriva det in i minsta detalj, varje känsla, varje ögonblick, minsta orosmoln som fladdrar förbi kan jag fånga och förklara. Jag byggde mig ett hem i de där beskrivningarna, ett litet bo att krypa in och vara trygg i. Min värld sträckte sig aldrig längre än till det som jag kunde förklara. Verkligheten blev till sagor och jag använde orden för att skriva om vem jag var, jag ville verkligen veta och orden blev den spegelbild som gav mig svaren. Jag har alltid skrivit och det var när jag förmådde sätta ord på vad det var som gjorde att jag inte mådde bra och hur det kändes som gjorde att jag till slut kunde börja må bättre.

Men nu står jag här och måste börja om med nya beskrivningar och en ny berättelse. En berättelse där de gamla orden känns slitna och förbrukade, de passar inte in. Jag vet inte vad man skriver om när man mår bra. Så fort jag börjar på en text blir det bara något larvigt om det fina vädret eller om hur fånigt glad jag blir varje gång jag kliver in på basketplanen. Jag skriver och raderar, skriver och raderar. Jag har helt enkelt inte några ord för att beskriva det jag känner ännu, men jag vet att de kommer. Så håll ut. Det kommer att bli fart på bloggen tids nog när jag vant mig vid hur det är att må bra.

Baklås

Det verkar som om jag helt har gått i baklås. Jag tänker tankar som jag övergav för flera år sedan. Den enda skillnaden är att jag numera vet att de är helt ologiska och vrickade. Det leder till att jag för helt absurda resonemang med mig själv.

- Jag känner mig tjock.
- Men är du helt dum i huvudet. Det vet du att du inte är.
- Nej, men det känns så!
- Ja men det är skillnad på känslor och på hur saker och ting faktiskt ÄR.
- Du är dum och jag tänker inte lyssna på dig!
- Du är också dum och jag skiter fullständigt i vad du tycker. Jag lyssnar föresten inte på dig heller.

Sådär håller jag på tills jag är så förvirrad att jag inte vet vem, den "bra" eller "dåliga" sidan av mig själv, som säger vad. Herregud, jag visste inte att jag fortfarande kunde vara en så irriterande och tålamodsprövande person. Jag är helt slut!

Kanske beror det på att sommaren närmar sig. Denna fantastiska årstid då man mer eller mindre ofrivilligt tvingas exponera sin egen kropp för omvärldens beskådande. Det finns naturligtvis inte en jävel som bryr sig om hur jag ser ut men blotta tanken på mig själv i en bikini gör att JAG börjar bry mig.

Kanske beror det på att jag har så mycket att göra i skolan. Jag fungerar inte så bra under stress (press däremot fungerar skitbra) och då väljer jag att fokusera på mat och min kropp eftersom det är så bekant och praktiskt. Jag behöver fokusera men fokuserar på fel saker. Helt logiskt. Eller inte.

Ärligt talat så struntar jag egentligen i vad det beror på. Jag måste sluta upp med att tänka så mycket, analysera lite mindre och istället koppla på autopiloten och bara köra.

Bilden av någon som mår bra

Jag tror inte på att söka sanningen om mig själv. Jag tror inte att den finns. Tror inte att jag har en essens som alltid förblir densamma. Jag tror på förändring, på att söka sig själv i en ny tid, i ett nytt liv, i ett nytt sammanhang. Jag drar ifrån, lägger till, gör fel, gör rätt, gör om och under tiden framträder konturerna av en bild av mig själv, ramarna för min existens. Aldrig mer än så, aldrig någon sanning. Bara en reflektion.

Jag tror inte på att ge upp, tror inte att det ligger något värde i att ge vika trots att allt känns hopplöst. Jag tror på att jag överlever och på att det finns något i mig som gör att jag klarar vilken motgång som helst. Jag tror på att övertyga mig själv om att allting ordnar sig. Är det någonting jag vet, som jag har lärt mig, så är det att allt, på ett eller annat sätt, alltid ordnar sig. Så kämpar jag med bilden av mig själv som någon som inte kan raderas, suddas ut eller bortses ifrån. Bilden av någon som mår bra.

Det har varit en vecka då ingenting blir riktigt som man tänkt sig, då ingenting går som på räls och där minsta steg i någon riktning resulterar i att man kör huvudet rakt in i en vägg av betong.

I morse klev jag utanför dörren med en plastpåse i vardera handen, en med sopor i och en med mina saker i. Några minuter senare hade jag kommit halvvägs till busstationen och hade helt enligt planen endast en påse i min hand. Tyvärr innehöll denna påse matrester och mögliga mjölkkartonger och inte plånbok, iPod och böcker, den påsen låg i soptunnan. Det är vid sådana tillfällen man inser att man kanske borde sova lite mer, äta lite mer och plugga lite mindre.

Men det är något med vårvädret som får mig på bättre humör, något med ljuset och värmen. Idag stod jag på tågstationen och bara andades, som om det var en sysselsättning i sig. Att andas. Nu står fönstrena i lägenheten på vid gavel och de senaste dagarnas uppgivenhet vädras ut. Sonen sitter i solskenet på vardagsrumsgolvet och ritar och sjunger.

Även om det har varit en dålig vecka så satt jag på tåget för en tid sedan och funderade över om det är nu det vänder. Kommer jag att tänka tillbaka på den här tiden om några år och tänka att det var då det hände. Det var då jag började tillåta mig själv att må bra. Och jag tänker att dagarna som varit bara var en tillfällig svacka. Det är ingenting som måste definiera hela min existens. Jag mår trots allt ganska bra och vågar till och med erkänna det inför mig själv. Det är en enorm lättnad men ett helt nytt liv. Ett liv som jag inte kan särskilt mycket om och som jag måste lära mig att handskas med. På något mirakulöst sätt lyckades jag gå från att vara på väg mot total katastrof till att ha någon slags framtid. Och den där framtiden är lite läskig att tänka på. Vad ska jag göra med alla de år som jag inte trodde att jag skulle ha till förfogande? 25 år, det trodde jag aldrig att jag skulle bli. Men jag finns, jag är här, jag andas och mår bra.

Utmanad

VBK tycker, med all rätt, att jag borde damma av den här bloggen och har därför utmanat mig att skriva sex underliga/egendomliga saker om mig själv. Nu råkar det vara så att hon har en nedranns tur eftersom jag egentligen borde skriva en seminarieuppgift till i morgon men mycket hellre skjuter upp det ytterliggare en timme och bloggar om underligheter istället.

Det här är vad jag har att förhålla mig till:

"Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information."

Jamen då kör vi väl då!

1. Jag tycker inte om ambulansförare och jag är inte sen att informera dem om detta när jag tvingas beblanda mig med dem, vilket är oftare än vad man kanske skulle kunna tro.

2. När jag låg på sjukhus i åtta månader inredde jag mitt rum med trasmatta, krukväxter och familjefoton. Enligt mig var det mycket trivsamt men enligt andra var det ytterst suspekt. Man ska tydligen inte bosätta sig på akutavdelningar.

3. Jag har en storasyster och det i sig är inte så egendomligt men jag fick henne när jag var 22 år och vi har inte minsta tillstymmelse till gemensamt DNA. Det kom som en total överraskning, om än en trevlig sådan.

4. Jag tycker att rå potatis är bland det godaste man kan äta. Kokt potatis är helt okej men färskpotatis gillar jag inte alls. Jag liiider mig igenom sommaren och hoppar jämfota av glädje när potatisen blir "gammal" igen.

5. Jag har en oöppnad flaska Baileys som har stått i min bokhylla i ett och ett halvt år. Jag dricker väldigt sällan alkohol men det är mer än tillfällighet än ett aktivt beslut. När jag tänker efter så kanske det är bäst om den förblir oöppnad eftersom jag alltid får för mig att jag ska gå hem när jag är ute på galej och dricker sprit. Om jag befinner mig tvåhundra meter eller fyra mil hemifrån brukar jag inte ta med i beräkningen.

6. Jag gillar att baka tårtor men jag är inte särskilt förtjust i att äta upp dem efteråt. Den uppgiften brukar jag överlåta till andra. Här är resultatet av mitt senaste tårtbak, Lukas födelsedagstårta:


Jaha, då ska man kicka utmaningen vidare. Få se nu. Lotten, nej hon har redan skrivit och det är samma sak med Ica. Och VBK har redan lagt beslag på Bästisgrannen, för övrigt med samma avdammande motivering som gällde mig. Åh, ser man på, en underlighet till. Jag är nämligen extremt blyg (ni som känner mig kan sluta skratta nu, jag menar allvar) och vågar därför inte knacka på hos okända bloggare. Ni som känner er manade kan väl använda kommentarerna och skriva om hur underliga ni är. Det behöver ju inte vara sex stycken men en liten underlighet kanske?

Trollet på bilden ovan är min son och han har sportlov nästa vecka. Jag misstänker att det var därför han tog en joggingtur inne på Hemköp i eftermiddags. Uppvärming, typ.

Att pendla är inte min grej

Idag har jag haft upprop på en kurs som går i Västerås. Det innebär åtta veckors intensivt pendlande. Jag hatar att pendla.

För det första måste man gå upp tidigare än vad som är önskvärt. Och när man väl befinner sig på tågstationen och känner att man faktiskt har börjat piggna till lite, något man lätt gör när det är massor av minusgrader ute, så ska man sätta sig på ett varmt och mysigt tåg som vaggar en till sömns igen. När man sedan kliver ut på perrongen i Västerås är man så seg i roten att man knappt vet åt vilket håll högskolan ligger.

För det andra så fuckar pendlandet upp mina mattider. (Tro det eller ej men jag har faktiskt mattider. Det kan bero på att jag faktiskt äter nu för tiden, något jag inte ägnade mig åt i höstas. Jag borde ha pendlat då istället.) Om man äter frukost klockan sex borde man rimligtvis äta lunch runt elvasnåret men det går inte för då sitter man fortfarande på föreläsning. Och för att slippa spendera halva eftermiddagen i Västerås skyndar man sig med första bästa tåg hem. Trots det är jag aldrig hemma innan klockan två och då har min energinivå slagit i botten och jag orkar inte ställa mig och laga mat. Istället tar jag en banan och försöker se glad ut. Det brukar gå sådär. Eftersom lunchen alltid blir extremt försenad måste jag anstränga mig till det yttersta för att klämma in någon form av middag.

Nej, att pendla är inte bra för min hälsa och det är faktiskt ganska komiskt med tanke på att kursen jag precis påbörjat handlar om hälsopsykologi. När jag kom hem idag var jag näst intill medvetslös och la mig därför i sängen och tyckte synd om mig själv en stund. Efter ett par timmar kom jag på den lysande idén att kolla om jag hade feber. När jag konstaterade att jag hade 38,8 kände jag mig genast mycket piggare. Det är nämligen trevligare att ha en förklaring till varför man känner sig näst intill medvetslös än att gå runt och tro att man är bäng i bollen i största allmänhet.