Igår tog jag sonen med mig och åkte till tegelhuset vid sjön där min farfar och farmor bor. Resan kunde inte ha börjat bättre. Farfar och jag diskuterade min nygamla basketkarriär och han tyckte att det var ett bra initiativ av mig att börja träna igen eftersom jag, enligt honom, "har en kropp som gör att jag lätt fetnar till om jag bara sitter hemma och äter hela dagarna". Åh, jag skrattade från rondellen i Årby ända till Kvicksund.

Väl framme återupplivade vi den gamla storfamiljen. Jag och min faster lagade mat, sonen och mina två småkusiner (som inte är så små längre) vände upp och ner på hela huset, farmor domderade från kökssoffan där hon lite senare fick sällskap av storkusinen och farfar han var mest i vägen, precis som vanligt.

Efter maten, som dagen till ära bestod av potatisbullar och blodpudding, packade sju personer in sig i två bilar och körde ut i skogen. Praktiskt taget alla var iförda gummistövlar som var antingen två nummer för små eller två nummer för stora. Vårt uppdrag: att dra upp två båtar på land. Iaktagelser: farfar är fortfarande stark som en oxe och minst lika envis, sonen tycker att skogen är det häftigaste som finns, storkusinen hade på sig ett par gummistövlar med blommor på som var väldigt fina men väldigt förskoleaktiga och det visade sig sedan att dom tillhörde hennes mamma som naturligtvis är förskollärare. (För er som inte lagt märke till det så är förskollärare ett särskilt släkte med en särskild klädstil).

På det hela taget var det en tillfredsställande första dag i de västmanländska skogarna.


Titta så vackert det var vid båtarna. I love Skinnskatteberg!

Målgång

I morse vaknade jag lyckligtvis feberfri. Gårdagens febertopp diagnostiseras därför som stressfeber. Jag brukar få feber ibland när jag har mycket att göra. Det verkar var min kropps sätt att säga att nu tar vi lugnar ner oss lite. Klockan nio satt jag i alla fall framför datorn med näsa i böckerna. Jag har slitit med en av tentafrågorna hela veckan. Läraren har formulerat sig konstigt och jag har ingen aning om vad det är han är ute efter. Efter en timme var boken sönderbläddrad, jag satt fortfarande och stirrade in i skärmen och hade skrivit två meningar. Då blev jag lite upprörd samtidigt som jag kände mig som världens mest korkade människa. Som tur var ringde S och meddelade att hon inte heller fattade. Då lugnade jag ner mig igen.

Men trots feber, dumma frågor och en smärre sömnbrist lyckades jag bli färdig med allt som skulle göras. Klockan 18:23 lämnade jag tentan i institutionens brevlåda. Det är väl inte det mest lysande jag någonsin producerat men det är i alla fall något. Jag har en känsla av att jag och hemtentan kommer att återse varandra om ett par veckor men just nu bryr jag mig faktiskt inte särskilt mycket om det. Jag blev klar! Heja mig!

Kvällen ska jag tillbringa tillsammans med ett halvt kilo godis och Law and order på dvd. Det bästa med tentaveckor är onekligen att dom tar slut och då är man faktisk ledig en hel helg. Det inträffar cirka fyra gånger per termin. Resten av tiden tillbringar man tänkandes på allt man borde eller skulle kunna göra. Det är det värsta med att vara student, man blir liksom aldrig riktig färdig. Det finns alltid ett kapitel till att läsa eller läsa om, alltid en text som kan putsas på liiiite till. Men nu är jag färdig för den här gången. Tack och lov för det.

Med känsla för timing

Hemtentan ska lämnas in i morgon och jag har en hel del kvar att göra. Jag är nästan aldrig sjuk och därför känns det ytterst olämpligt att vakna med 39 graders feber. Det är i sådana här lägen jag har nytta av mina kunskaper i att inte lyssna på min kropp.

- Jag är trött, säger kroppen.
- Håll käften, säger jag.
- Bokstäverna flyter ihop, säger kroppen.
- Sjåpa dig inte, säger jag.
- Jag har lite svårt att sitta upprätt, säger kroppen.
- Det har du inte alls, säger jag.

Ja ni fattar. Det kommer bli en låååång dag, säger både kroppen och jag.

Jag befinner mig i chock. Det här går ju riktigt bra! Jag har läst mina två böcker, besvarat två av fyra tentafrågor och dessutom påbörjat den tredje. Jag hinner både äta, sova och gå på toaletten. Men viktigast av allt, jag är inte ett sönderstressat vrak. Dessutom har jag löst ett nätverksproblem idag. Det är jag nästan mest stolt över.

Och ja, det enda syftet med det här inlägget var att tala om hur otroligt duktig jag är.

Veckan från helvetet

Jag vill inte vakna i morgon. Jag vill helst av allt att nästa vecka ska lösas upp i tomma intet. Det är under de kommande fyra dagarna jag ska ta igen två månader av misskötta studier. Jag måste läsa två böcker och skumma igenom ytterliggare tre för att kunna skriva en hemtenta på åtta sidor. Dessutom har jag en seminarieuppgift på två sidor. Allt måste vara färdigt innan fredag och dessvärre har inte min hjärna hoppat igång efter näringsbristen än. Rädda mig någon!

Men jag ger inte upp så lätt. Jag jobbar bäst under press. Hur jag ska hinna med att äta, sova och gå på toaletten är en gåta. Som tur är hämtar jag Lukas på fredag och sen ska han vara här i tio dagar. Det känns som att det utgör hyfsat bra motivation för att ta sig igenom veckan.

Nu blir det bloggpaus här. Jag kommer inte ägna mig åt något annat än att plugga de närmaste dagarna. Basketträningarna är naturligtvis undantaget. Basket är märkligt nog alltid undantaget nu för tiden.

Före - efter

Ojojoj, det har hänt stora saker här den senaste tiden. För det första har Lukas fått en ny säng och sover numera en halvmeter från taket. (Sängen levererades av en budfirma och mer specifikt av min före detta granne. Vi gillade inte varandra. Han blev förbannad för att jag borrade klockan sju en tisdagkväll (?!) och jag var inte särskilt förtjust i att han och hans fru alltid hade sex när jag skulle sova. Det är inte lyhört. De var bara väldigt högljudda.) I förra veckan monterade jag alltså en loftsäng alldeles ensam. Det tog nästan fyra timmar och jag hade träningsvärk i tre dagar efteråt. Vet ni hur svårt det är att balansera en säng på huvudet samtidigt som man försöker skruva dit en gavel? Det var nästan så att jag övervägde att knacka på hos grannen med den lustiga hatten och be om assistans.

Före:


Efter:


Den andra saken som har hänt är att Lukas tappat sina framtänder. När jag hämtade honom igår hade den ena redan trillat ut och efter att ha dunkat den kvarvarande tanden i en kundvagn ett par timmar senare kunde även den tanden avlägsnas.

Före:


Efter:


Och här har vi dem i kombination, en tandlös pojke i en svårmonterad säng:

Slå på trumman, du är aaarg

Det där med känslor är en knepig historia. Trots att jag ser mig själv som en väldigt känslosam människa finns det en känsla som jag konsekvent håller mig borta från: ilska. Jag blir aldrig arg. Jag vet faktiskt inte ens hur man gör och på sin höjd kan jag bli väldigt, väldigt irriterad. Om jag mot förmodan säger att jag är förbannad innebär det att jag rent logiskt förstår att jag borde bli arg och genom att uttrycka det försöker jag locka fram den där ilskan som jag antar ligger där och bara väntar på att få ge sig till känna. Låt mig ge ett belysande exempel:

När jag var sjutton år gick jag i musik- och bildterapi. Sjukvården tänkte väl att det kunde vara lämpligt eftersom jag är lite småkreativ och faktisk kunde spela ett par instrument. Hursomhelst så tyckte terapeuten, en ovanligt sympatisk man, att jag behövde jobba lite med min ilska, eller snarare min brist på ilska. Han ställde en trumma framför mig och tryckte en trummpinne i min hand. Instruktionen var att jag skulle tänka på någon som kunde tänkas göra mig arg, min biologiska mamma i det här fallet, och sedan banka skiten ur den där trumman.

- Kom igen nu Louise! Tänkt på din mamma och på hur arg du är på henne. (Terapeuten gestikulerar vilt och ser entusiastisk ut.)

Bonk

- Bättre kan du. Åhhh, du är så aaaarg. (Terapeutens ansiktsfärg börjar skifta i rött. Åh, han tycker att det här är så spännande. Nu ska han förlösa all den där ilskan som jag gått och burit på i alla år.)

Bonk......bonk

- Okej...hm...försök en gång till. (Terapeuten är mindre entusiastisk nu.)

Bonk

- Du, jag tror inte att det här är rätt väg att gå.

Nej, jag kunde inte bli arg och jag kan det fortfarande inte. När folk beter sig som idioter mot mig, vilket händer ibland, begriper jag att jag borde blivit arg först efter att jag berättat det för någon annan som i sin tur blir asförbannad.

Men jag har inte gett upp för räddningen är nära. Mamman (den som inte är av den biologiska sorten men alldeles fantastisk ändå) introducerade nämligen ett, för mig, nytt begrepp för en tid sedan: sofistikerad ilska. Bara ordet, sofistikerad ilska, det låter så otroligt stiligt! Konceptet är att man liksom tänker och planerar sin ilska. Det passar mig utmärkt eftersom det först och främst är vissa personer som jag behöver bli arg på. Nu kan jag sitta och kalkylera och tänka ut att "när hon eller han säger eller gör si eller så då ska jag bli arg och reagera si eller så". Jag har inte riktigt kommit igång med övandet än men eftersom momentet varken innehåller trummor eller överentusiastiska terapeuter hyser jag stora förhoppningar om att jag snart kommer gå runt och vara riktikt jävla sofistikerat ilsken.

Normer som inte vill umgås med mig

Idag läste jag följande mening i en förträflig tråkig bok:
"Det konglomerat av normer som vi dagligen umgås med..."

Två reflektioner:

1. Vad i helsike betyder konglomerat? Ordboken tyckte såhär:



2. Umgås vi med normer? Det låter ju i och för sig mysigt men om man går utanför normen betyder det då att man är en taskig polare? Typ såhär: Louise snusar, gillar inte smink och rakar helst inte sina ben vilket har lett till att normen Kvinnlighet blivit sur och varken svarar på Louise sms eller är särskilt intresserad av Louise trevande försök att återuppta kontakten.

Mina relationer till heteronormativiteten och tvåsamheten är även de lite ansträngda. Jag är dock osäker på om det är jag som inte gillar dom eller om det är dom som inte gillar mig.

Inspiration

I förmiddags hade jag ett helt hysteriskt telefonsamtal med allra finaste vännen. Det kommer gå till historien som en av de mest skruvade konversationer vi någonsing haft. Jag och vännen bara fortsätter att rada upp klassiker i kategorin "Psykotisk infall vi minns". Här kommer ett litet smakprov (men än så länge är det mesta som sades hemlighetsstämplat):

Vännen: Åh jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna hångla upp dig vilken sekund som helst om det inte vore för att blotta tanken känns incestiös.
Jag: Fan, det är den finaste komplimang jag fått sedan i somras då F sa att min hårväxt på benen var imponerande.

När jag la på luren kände jag mig så inspirerad att jag läste två kapitel i "Kön och juridik i socialt arbete" av bara farten. Sedan knatade jag iväg och köpte en pizza som jag utan problem satte i mig. Jag är en något annorlunda ätande anorektiker. Jag diskriminerar inte mat. Tycker jag att det är jobbigt att äta spelar det ingen roll om jag äter fyra salladsblad eller två liter bearnaisesås. Det är inte antalet kalorier som är problemet utan själva äta-tugga-svälja-grejen.

I morgon ska jag skriva det där inlägget om ilska som inte blev av i lördags eftersom jag var så nervös inför söndagens match. Inlägget kommer även innehålla en spännande tillbakablick på en misslyckad musikterapisession jag hade för ett antal år sedan. Spännande va!

Jag saknar

Ibland blir jag bara så trött. Trött på mig själv, på alla omständigheter, på livet. Men mest av allt blir jag trött på att jag inte lyckas med att få något flyt i tillvaron. Igår var jag jätteglad. Idag är jag bara ledsen. Att äta har känts outhärdligt. Jag sitter där med tallriken framför mig, gråter, tuggar, sväljer, mår illa och gråter lite till. Efteråt känner jag mig helt tömd på innehåll, ihålig. Jag orkar inte ha det så längre. Men jag vet att det inte finns något annat jag kan göra än att fortsätta äta även om det känns hopplöst. Jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Ibland får jag en känsla av att jag borde be om ursäkt för mig själv. Så ursäkta, det är inte såhär jag brukar vara. Jag har bara lite svårt att minnas vem hon är, den där personen som heter Louise.

Jag saknar Lukas. Om kvällarna går jag in i hans rum, rör vid hans saker, plockar med böckerna i bokhyllan. Jag tar upp hans kudde, luktar på den och lägger sedan tillbaka den. Lägger Anki bredvid den och stryker med handen över täcket. Jag sitter där i hans rum och försöker förstå varför han inte är här hos mig. Jag lyckas aldrig. Jag lever för fyra dagar varje månad. Dagarna utan honom känns meningslösa, som om de inte betyder något. Jag går i någon slags dvala. Och jag upprepar orden för mig själv, jag måste finnas, vara, även när du inte är här hos mig. Just nu går det inte. Inte ikväll.