Slå på trumman, du är aaarg

Det där med känslor är en knepig historia. Trots att jag ser mig själv som en väldigt känslosam människa finns det en känsla som jag konsekvent håller mig borta från: ilska. Jag blir aldrig arg. Jag vet faktiskt inte ens hur man gör och på sin höjd kan jag bli väldigt, väldigt irriterad. Om jag mot förmodan säger att jag är förbannad innebär det att jag rent logiskt förstår att jag borde bli arg och genom att uttrycka det försöker jag locka fram den där ilskan som jag antar ligger där och bara väntar på att få ge sig till känna. Låt mig ge ett belysande exempel:

När jag var sjutton år gick jag i musik- och bildterapi. Sjukvården tänkte väl att det kunde vara lämpligt eftersom jag är lite småkreativ och faktisk kunde spela ett par instrument. Hursomhelst så tyckte terapeuten, en ovanligt sympatisk man, att jag behövde jobba lite med min ilska, eller snarare min brist på ilska. Han ställde en trumma framför mig och tryckte en trummpinne i min hand. Instruktionen var att jag skulle tänka på någon som kunde tänkas göra mig arg, min biologiska mamma i det här fallet, och sedan banka skiten ur den där trumman.

- Kom igen nu Louise! Tänkt på din mamma och på hur arg du är på henne. (Terapeuten gestikulerar vilt och ser entusiastisk ut.)

Bonk

- Bättre kan du. Åhhh, du är så aaaarg. (Terapeutens ansiktsfärg börjar skifta i rött. Åh, han tycker att det här är så spännande. Nu ska han förlösa all den där ilskan som jag gått och burit på i alla år.)

Bonk......bonk

- Okej...hm...försök en gång till. (Terapeuten är mindre entusiastisk nu.)

Bonk

- Du, jag tror inte att det här är rätt väg att gå.

Nej, jag kunde inte bli arg och jag kan det fortfarande inte. När folk beter sig som idioter mot mig, vilket händer ibland, begriper jag att jag borde blivit arg först efter att jag berättat det för någon annan som i sin tur blir asförbannad.

Men jag har inte gett upp för räddningen är nära. Mamman (den som inte är av den biologiska sorten men alldeles fantastisk ändå) introducerade nämligen ett, för mig, nytt begrepp för en tid sedan: sofistikerad ilska. Bara ordet, sofistikerad ilska, det låter så otroligt stiligt! Konceptet är att man liksom tänker och planerar sin ilska. Det passar mig utmärkt eftersom det först och främst är vissa personer som jag behöver bli arg på. Nu kan jag sitta och kalkylera och tänka ut att "när hon eller han säger eller gör si eller så då ska jag bli arg och reagera si eller så". Jag har inte riktigt kommit igång med övandet än men eftersom momentet varken innehåller trummor eller överentusiastiska terapeuter hyser jag stora förhoppningar om att jag snart kommer gå runt och vara riktikt jävla sofistikerat ilsken.

Normer som inte vill umgås med mig

Idag läste jag följande mening i en förträflig tråkig bok:
"Det konglomerat av normer som vi dagligen umgås med..."

Två reflektioner:

1. Vad i helsike betyder konglomerat? Ordboken tyckte såhär:



2. Umgås vi med normer? Det låter ju i och för sig mysigt men om man går utanför normen betyder det då att man är en taskig polare? Typ såhär: Louise snusar, gillar inte smink och rakar helst inte sina ben vilket har lett till att normen Kvinnlighet blivit sur och varken svarar på Louise sms eller är särskilt intresserad av Louise trevande försök att återuppta kontakten.

Mina relationer till heteronormativiteten och tvåsamheten är även de lite ansträngda. Jag är dock osäker på om det är jag som inte gillar dom eller om det är dom som inte gillar mig.

Inspiration

I förmiddags hade jag ett helt hysteriskt telefonsamtal med allra finaste vännen. Det kommer gå till historien som en av de mest skruvade konversationer vi någonsing haft. Jag och vännen bara fortsätter att rada upp klassiker i kategorin "Psykotisk infall vi minns". Här kommer ett litet smakprov (men än så länge är det mesta som sades hemlighetsstämplat):

Vännen: Åh jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna hångla upp dig vilken sekund som helst om det inte vore för att blotta tanken känns incestiös.
Jag: Fan, det är den finaste komplimang jag fått sedan i somras då F sa att min hårväxt på benen var imponerande.

När jag la på luren kände jag mig så inspirerad att jag läste två kapitel i "Kön och juridik i socialt arbete" av bara farten. Sedan knatade jag iväg och köpte en pizza som jag utan problem satte i mig. Jag är en något annorlunda ätande anorektiker. Jag diskriminerar inte mat. Tycker jag att det är jobbigt att äta spelar det ingen roll om jag äter fyra salladsblad eller två liter bearnaisesås. Det är inte antalet kalorier som är problemet utan själva äta-tugga-svälja-grejen.

I morgon ska jag skriva det där inlägget om ilska som inte blev av i lördags eftersom jag var så nervös inför söndagens match. Inlägget kommer även innehålla en spännande tillbakablick på en misslyckad musikterapisession jag hade för ett antal år sedan. Spännande va!

Jag saknar

Ibland blir jag bara så trött. Trött på mig själv, på alla omständigheter, på livet. Men mest av allt blir jag trött på att jag inte lyckas med att få något flyt i tillvaron. Igår var jag jätteglad. Idag är jag bara ledsen. Att äta har känts outhärdligt. Jag sitter där med tallriken framför mig, gråter, tuggar, sväljer, mår illa och gråter lite till. Efteråt känner jag mig helt tömd på innehåll, ihålig. Jag orkar inte ha det så längre. Men jag vet att det inte finns något annat jag kan göra än att fortsätta äta även om det känns hopplöst. Jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Ibland får jag en känsla av att jag borde be om ursäkt för mig själv. Så ursäkta, det är inte såhär jag brukar vara. Jag har bara lite svårt att minnas vem hon är, den där personen som heter Louise.

Jag saknar Lukas. Om kvällarna går jag in i hans rum, rör vid hans saker, plockar med böckerna i bokhyllan. Jag tar upp hans kudde, luktar på den och lägger sedan tillbaka den. Lägger Anki bredvid den och stryker med handen över täcket. Jag sitter där i hans rum och försöker förstå varför han inte är här hos mig. Jag lyckas aldrig. Jag lever för fyra dagar varje månad. Dagarna utan honom känns meningslösa, som om de inte betyder något. Jag går i någon slags dvala. Och jag upprepar orden för mig själv, jag måste finnas, vara, även när du inte är här hos mig. Just nu går det inte. Inte ikväll.

Dagens basketupplevelse och tillhörande information

Idag har jag alltså spelat mitt livs första basketmatch som icke tonåring. Jag började dagen med en stadig frukost och en rask promenad till uppsamlingsplatsen. Väl där stoppades jag in i en bil som sedan kördes till Motala. På vägen dit tittade vi på kossor, diskuterade alkoholvanor och Lottens Bästisgranne höll geografilektion.

Jag har som sagt varit väldigt nervös innför matchen men eftersom vi först åkte till fel hall och därmed, när vi väl hittat rätt, sprang in på planen tio minuter innan uppkast hade jag inte tid med att vara nervös. Och tänka sig, jag har faktiskt inte glömt bort hur man spelar match heller. Jag lyckades peta i två poäng, ta en hel del returer och begå regelbrott ett antal gånger. Tillslut vann vi med 37-72.

På vägen hem tittade vi på grisar, undrade hur långt det egentligen var till närmaste McDonalds och det tog oss bara två timmar att komma fram till att vi trots allt är en samling rätt så normala människor. När jag kom hem gick jag raka vägen till sängen och la mig där och tittade på tv. Jag har inte rört mig ur fläcken sen dess. Jag kan inte minnas att jag blev såhär trött av att spela match. Det måste ha med åldern att göra.

Tanken var att jag skulle blogga om ilska idag men i morgon ska jag spela min första basketmatch på åtta år och eftersom jag redan nu är mer nervös än vad som är befogat har jag stora svårigheter att formulera mig i text. Därför blir det en sån här trevlig lista istället:

1. Vad är det för färg på byxorna du har på dig?
Gröna

2. Vad lyssnar du på just nu?
Regina Spektor

3. Vad gjorde du igår?
Jag var på en föreläsning som var så tråkig att jag avlägsnade mig efter pausen och gick och shoppade istället. Under eftermiddagen jobbade jag med en julklapp (det kallas framförhållning) och på kvällen städade jag.

4. Vad var det sista du åt?
Pasta i tomatsås med räkor och musslor.

5. Hur är vädret hos dig just nu?
Det är soligt men ganska kyligt.

6. Vem talade du senaste med i telefon?
Lukas, han meddelade att hans pappa har en snygg kropp. Jaha ja.

7. Det första du lägger märke till hos det motsatta könet?
Att personen i fråga är av det mottsatta könet och då känner jag mig lite missnöjd.

8. Hur mår du idag?
Jo tack, jag mår ganska bra. J hade bullar med sig när han kom förbi och hälsade på, vad mer kan man begära?

9. Vilken är din favoritdryck?
Vatten

10. Favorit alkoholbaserad dryck?
Jag förstår inte frågan. Alkoholbaserad? Om jag dricker sprit så dricker jag just sprit och inget annat. Som tur är händer det inte allt för ofta.

11. Favoritsport?
Duh, basket så klart!

12. Hårfärg?
Det beror på hur många hårstrån jag tappat av en viss färg. Ibland är jag ljusbrun, ibland mörkblond, ibland rödlätt.

13. Ögonfärg?
Gröna

14. Syskon och deras ålder?
Petra 30, Fredrik 32 och Marcus 30. De första två har jag valt själv och den sista fick jag per automatik.

15. Favoritmånad?
Maj

16. Vilken film såg du senast?
Lejonkungen 2, med Lukas förra helgen.

17. Veckans favoritdag?
Måndag mellan 20 och 21. Onsdag mellan 20:30 och 22.

18. Är du för blyg för att bjuda ut någon?
Ja och alla andra verkar vara för blyga för att bjuda ut mig också. Märkligt.

19. Favoritlåt(ar)
For Today I am a Boy - Antony and the Johnsons, Samson - Regina Spektor, Such a common bird - Ane Brun. Och många, många fler.

20. Förhållande eller one-night stands?
Varken eller. Men om jag måste välja blir det förhållande.

21. Hur bor du och med vem/vilka?
I lägenhet med Lukas.

22. Vilken bok läser du just nu?
Kurslitteratur och L ordet av Tiina Rosenberg.

23. Vilken var den sista spelningen du var på?
Haha, det var Electric Banana Band på Parken Zoo i somras. Jag tyckte att flamingosarna var obehagliga. Behöver jag påpeka att Lukas var med?

24. Skulle du säga själv att du är lycklig?
Det beror på när man frågar men generellt, nja.

25. Röker eller snusar du?
Jag snusar, hela tiden.

26. Vad ska du göra i morgon?
Jag ska spela basket men jag försöker att inte tänka så mycket på det.

27. Vad har du för mobiltelefon?
Efter att ha slängt min fina Nokia i backen upprepade gånger (jag brukar göra så när den jag pratar med inte säger det jag vill att den ska säga) har jag gått tillbaka till en antik, men fungerande, silvrig Samsung.

28. Vem älskar du mest av allt i hela världen?
Kan man rangordna kärlek? Antingen så älskar man väl eller också så älskar man inte? Om jag måste nämna namn blir det Lukas, allra finaste vännen, Samira och familjen.

29. Vilken är din favoritparfym på det motsatta könet?
Vilket tjat om det motsatta könet. Jag tror att listor av den här sorten skulle må bra av att bli mindre heteronormativa.

30. Vilken är din favoritparfym?
Georgio Armanis Aqua di gio men för det mesta luktar jag bara Louise.

Vem behöver terapi när det finns basket

Jag var på löjligt bra humör igår när jag gick från träningen. (Jag var så uppåt att jag till och med lyssnade på lite glad musik, vilket innebar att tre låtar fick gå på repeat eftersom min iPod till 99 procent är fylld med sorgsna låtar av singersongwriters). Faktum är att jag aldrig är på så bra humör som när jag har spelat basket. Jag borde göra det jämt. Och eftersom jag äter mycket bättre nu så orkar jag mer. Därför är det extra bra för mig att träna just nu eftersom jag märker att maten ger resultat. Jag behöver se sånt för att jag ska orka fortsätta traggla mig igenom frukost, lunch och middag varje dag. (Jag är full av beundran över er normalt ätande människor som stoppar i er mat i tid och otid utan att ens reflektera över det. Personligen har jag ingen aning om hur lyckas med det). Dessutom innebär träningarna att jag i drygt en timme inte behöver tänka på annat än att springa, skjuta, hoppa, boxa ut och ta returer. Väldigt praktiskt är det.

När det gäller maten så har jag märkt att jag blir fruktansvärt sugen på kött när jag nu har börjat äta igen. Jag kan inte sluta tänka på bacon och kebab. Det hade inte varit något problem om det inte varit för att jag är vegetarian och i vanliga fall tycker att bacon och kebab är bland det äckligaste som finns. Om det inte går över snart så kanske jag tvingas till en uppgörelse á la Phoebe och Joey i Vänner. Ni vet när Phoebe, som inte äter kött, är gravid och kött är det enda hon vill äta och Joey lovar att bli vegetarian i hennes ställe så att konsumtionen av kossor iallafall hålls konstant.

Nu ska jag dricka te och kanske, men bara kanske, äta en smörgås. Utan skinka, trots allt.

Idag mår jag bra. Jag har hämtat hem sonen. Vi har sjungit i bilen. Vi har fikat med älskade S. Vi har ätit pizza och tittat på film. Vi har läst Tomtebobarnen. Nu ligger vi i varsin säng och ska sova. Då och då hörs Lukas röst från andra sidan lägenheten. Mamma du är fiiin. Mamma jag älskar dig. Mamma du har det bästa håret i hela världen.

Tiden utan honom är bara utfyllnad, det kan inte sägas för många gånger. Livet rör sig precis som det ska när han är här. Hela vardagsrummet är fyllt av riddare och svärd och dinosaurier. Hela lägenheten är fylld av liv. Det är såhär det ska vara.

Ja, idag mår jag bra. Jag var bara tvungen att säga det. Alla dagar är inte outhärdliga. Vissa dagar är faktiskt alldeles, alldeles underbara.

Back to being kryptisk

det är svårt att hålla hela världen i sin hand
och balansera en världsdel på varje fingertopp
så mycket lättare att låta allting falla
så mycket lättare om allting krossas

man glömmer lätt
att man inte är mer än människa
och att ens största svaghet är
att rikta sin största styrka mot sig själv

det finns ingenting som dödar så bra
som skott från egna gevär
ingenting som gör lika ont som att tvingas inse
att världen inte kan hållas instängd
mellan två kupade händer
för eller senare måste man blotta sitt inre för andra

man går genom tiden
bort från allt som gjorde så ont
bara för att återigen konstatera vart man hör hemma
och att vägen tillbaka är dubbelt så lång
gör dubbelt så ont
och att återtåget förblir en omöjlighet

och hela tiden vet man att det som gjorde störst skada
var dom egna orden
dom egna handlingarna
dom som bara var till för att hjälpa

Det har varit en ledsen vecka

När man sitter och resonerar med sig själv angående huruvida man skall strunta i att träna så att man slipper äta då är det väldigt mycket dags att gå och sätta sig vid matbordet. Vecka ett med den nya handlingsplanen är snart avklarad. Det har väl gått sådär. Jag äter och gråter, äter och gråter och jag gillar det inte. Haken är att jag gråter även när jag inte äter eftersom jag blir så besviken på mig själv. Men om jag har stått ut i en vecka kan jag stå ut i en till och allt eftersom veckorna går kommer det att gå bättre och bättre. Det vet jag eftersom jag har gjort det här förut och det kommer inte alltid att kännas såhär svårt. Just nu funderar jag mest över om havregrynsgröt räknas som lagad mat? Skit samma, idag gör det det!