Jag klev precis innanför dörren, två timmar senare än vad jag borde. Jag har ingen aning om var de där timmarna tagit vägen eller hur jag tog mig hem. Verkligheten luckras upp ocg jag glider över i min alternativa värld där det inte finns några regler och där jag slipper vara med. Hej så länge.

Den är inte vacker. Den är farlig.

Det är ett ständigt sökande efter att hitta en plats i livet. Förutsättningarna som förändras från dag till dag. Jag står med kinden tryckt mot en kall glasruta och betraktar livet som pågår utanför fönstret. Jag kan inte bestämma mig för om det är jag som stänger ute världen eller om det är den som stänger ute mig. Skolarbeten som samlas på hög. Vännerna som jag aldrig orkar ringa. Jag vet inte när det hela började och inte heller när det kommer att ta slut.

Jag läser gamla dagböcker och dikter. Orden breder ut sig som en karta över åren som gått. Det finns hållpunkter, kontroller, omvägar och genvägar men jag har svårt att lokalisera målet. Jag börjar undra om jag någonsin kommer komma fram. Kommer jag kunna landa i något som åtminstone liknar normalitet? Det där livet som ligger bakom mig känns fortfarande bekant och jag tänker ibland på hur märkligt det är att den där otrygga tillvaron från förr paradoxalt nog var den tryggaste perioden i mitt liv. Det spelar ingen roll vilka reglerna är så länge de är tydliga och när man vet vad som förväntas av en vet man också hur man ska förhålla sig till sig själv och andra. Jag visste då hur jag skulle vara. Nu har jag ingen aning.

Igår hamnade jag i en diskussion om självskadebeteenden och tjejer och killar som skär sig. Människor har svårt att förstå och jag förstår inte särskilt mycket mer trots att mina armar är ett myller av ärr. Jag har tänkt ganska länge nu att jag aldrig skulle kunna skär mig igen. Det har känts alltför främmande, som en död kroppsdel som ruttnat och avlägsnats. Behovet att göra mig själv illa har inte funnits där och inte heller längtan eller den romantiserade bilden av blänket från rakbladet som borrat sig ner i huden för att sedan gömmas i allt det röda. Nu är jag inte lika säker längre. Den här diffusa, molande värken som letar sig ut genom bröstkorgen och sprider sig i resten av kroppen är svår att hantera. Och när det känns som mest outhärdligt önskar jag mig något mer konkret. Ett sår, en smärta som går att peka på. Jag skulle kunna ge vad som helst för att uppleva den där inre friden precis efteråt. Den där känslan av att vara bedövad, tom men ren och möjlig att fyllas med något annat. Något bättre.

Men allt är bara en lögn. Det dröjer inte länge innan den bedövande effekten släpper och ersätts av det förnedrande i att jag ännu en gång misslyckats med att upprätthålla någon slags självbehärskning och kontroll. Jag minns en dag för många år sedan. Jag låg på sjukhus och hade skurit mig under förmiddagen och sedan sytts ihop. På kvällen hände det igen och samma läkare vägrade sy mig en gång till. Han sa att han inte ville slösa mer tid på mig eftersom jag ändå bara gjorde om det gång på gång. Såren blev infekterade, jag fick feber och någon vecka senare var en sjuksköterska tvungen att skära upp en del av såren igen för att de överhuvudtaget skulle ha en chans att läka. Jag tog allt det där som ännu ett bevis på att jag inte var värd någonting. Inte någons tid, någons uppmärksamhet eller någons omtanke. Och det gjorde ondare än alla skärsår i världen.

Nej, jag vill inte tillbaka dit. Det är inte jag. Hur ont den än gör och hur mycket jag än längtar så måste jag hitta andra sätt att ta mig genom de värsta dagarna. Jag sa någon gång för länge sedan att min största svaghet var min förmåga att överleva vad som helst och vem som helst. Jag kanske borde revidera det uttalandet. Hursomhelst så måste jag sluta romantisera destruktiviteten. Den är inte vacker. Den är farlig.

December slår hårt mot en fattig student

Då har konsumtionens månad invigts. Det firade jag med att redan klockan nio i morse beställa en Airport Express basstation för åttahundra riksdaler. Jag är trött på att ha en tio meter lång ful kabel ringlandes genom lägenheten och ser nu fram emot mitt nya trådlösa datorliv.

Två timmar senare befann jag mig nere på stan shoppandes jultillbehör. Ny adventsljusstake, nya ljus, ny julstjärna och små paket till sonens paketjulkalender. Det är bara den första december och jag är redan femtonhundra kronor fattigare på grund av julrelaterade produkter. Och hittills har jag inte köpt en enda julklapp (förutom basstationen men den var ju till mig själv så den räknas inte). Det kändes som om jag var på god väg att köpa mig någon slags artificiell julstämning.

Men när jag och sonen under kvällen utsatte vårt hem för en extreme makeover light ändrade jag åsikt. Nu lyser och glittrar nämligen lägenheten på ett betydligt gemytligare sätt än vad gårdagens disk gör. Dessutom gjorde en oväntad nattgäst i form av allra finaste vännen entré och höjde stämningen ytterligare. Det är inte så ofta jag har mina två absoluta favoritmänniskor hos mig samtidigt så jag känner mig mer än lovligt lycklig.

I morgon är det basket som gäller och det är lyckligtvis alldeles gratis. Jag kommer ha ett litet följe med mig bestående av föräldrarna, allra finaste vännen och sonen. Den sistnämde uttryckte idag önskemål om att matchdagen till ära ha på sig skjorta, slips och svart kostym. Han går inte miste om ett tillfälle att klä upp sig han inte. Jag däremot är lite rädd för att han sin ringa storlek till trots riskerar att misstas för ligacoach och kommer därför tvinga på honom någon färgglad t-shirt med dinosaurietryck och oboyfläckar på. Jag själv kommer vara iförd ett väldigt snittsigt matchställ med texten "Damligan" tryckt på bröstet, allra finaste vännen kommer utan hår på huvudet men med massor på benen och vad föräldrarna tänker ha på sig har jag ingen aning om men snygga kommer vi garanterat vara allihopa. Och nu känner jag att jag verkligen borde gå och lägga mig innan det här inlägget urartar totalt. Godnatt!

Illustrera mera

I kommentarerna till det här inlägget är Ica lite förvirrad över hur alla människor hänger ihop i bloggvärlden egentligen. Snäll som jag är erbjöd jag mig illustrera mina relationer till andra bloggare med hjälp av grafik. Sen dröjde det inte länge innan Lotten började tjoa om att jag skulle illustrera mera och Ica bidrog med ett förslag. Hon tyckte att jag skulle illustrera efterlysningen av mina hungerkänslor. Eftersom jag har alldeles för mycket fritid (eller det har jag egentligen inte men jag är så evinnerligt trött på att vara student så jag tar mig friheten att ha fritid mest hela tiden) har jag ägnat fredagkvällen åt photoshop.

Men hur i hela friden illustrerar man hungerkänslor? Var kommer dom ifrån egentligen? Jag antar att de flesta kommunicerar med magen angående när det är dags att äta men jag misstänker att även hjärnan är inblandad på något sätt, det är den alltid. Jag googlade på hungerkänslor och fick två ynka bildträffar varav den ledde till en sida som inte fanns. Det tolkar jag som att till och med Google vet att jag inte kan bli hungrig. Sedan sökte jag på "hunger" och då möttes jag av en massa svältande barn och när jag sökte på "eat" fylldes skärmen av feta amerikaner (oj, en fördom) som tryckte i sig hamburgare. Nej, Google var inte till så mycket hjälp.

Hursomhelst så fick jag en idé under dagens lunch med S. Att vara hungrig är något som är väldigt dubbelt för mig. När jag hade anorexi skydde jag det som pesten och vara enbart glad och tacksam när jag inte kände hunger. Nu när jag är frisk (nåja, ätande anorektiker i alla fall) vill jag ha hungerkänslorna tillbaka men nu verkar dom ha tröttnat på mig och tycker tydligen att jag får klara mig på egen hand. Vi har alltså att göra med något som läskigt och bra på samma gång..

Så här har ni honom (jag tror att det är en han), en beskedlig liten hårboll förklädd till bandit. Och efterlyst är han också.

Efterlysning

Härmed efterlyser jag mina hungerkänslor. De försvan någon gång unde våren 1998 och har varit på vift sedan dess. Jag vill gärna hitta dem igen och den som kan hjälpa mig med det utlovas hittelön i form av finsk gummiost med tillhörande hjortronsylt.

Vissa verkar tycka att det här med att inte känna hunger är ett lyxproblem. Det finns de som tittar på mig, suckar lite och himlar med ögonen när jag talar om att jag aldrig är hungrig. Tänk om jag kunde ha det så, säger några. Men vilken tur att det inte är tvärtom, säger andra. Okej, det må vara ett lyxproblem men det är likväl ett problem, i alla fall ibland. I går kväll pratade jag med mamman i telefon och hon frågade sådär i förbifarten hur det går med maten. Nu drar jag iväg på ett litet sidospår här men jag måste bara göra er uppmärksamma på att hon frågade i förbifarten. Mat är inte längre det primära samtalsämnet. Tjoho, läger ni märke till processen? Visst är ni lika imponerade som jag! Eller så imponerade kanske vi inte ska vara, i alla fall inte om vi ska återgå till det jag egentligen skulle berätta. Nåväl, jag svarade sanningsenligt att det där med maten rullar på utan några större problem. Jag äter och känner mig i och för sig lite missnöjd men det kan jag leva med. Så långt var allt frid och fröjd.

En timme senare gick jag ut i köket för att dricka ett glas vatten och konstaterade då att det var väldigt tomt i diskhon. Det vore inte så märkligt om det inte var för att jag hatar att diska och helst gör det någon annan dag och absolut inte samma kväll. Så jag började fundera på vad jag hade ätit under dagen och kom efter en stund fram till att jag hade ätit frukost och sen...eh, ja sen hade jag visst inte ätit något mer. Förstår ni nu hur jag har det! Här går jag omkring och inbillar mig att jag äter som jag ska när jag i själva verket glömmer bort att äta eftersom jag inte är hungrig. Jag måste hitta mina hungerkänslor. Nu!

Resultatet av allt det här blev att jag stod och lagade mat kvart över elva i går kväll. När jag hade ätit blev jag så pigg och företagsam att jag bara var tvungen att organisera om i klädkammaren och sedan kunde jag inte somna. Så nu sitter jag här och funderar på om jag ska gå och fixa i ordning lite middag till mig själv. Det måste ju vara dags för det nu eftersom jag åt lunch exakt klockan 23:34.

Jag har varit halvt apatiskt i veckan. Gjort det jag måste göra på jobbet men inte mer, varit urusel på basketträningarna, inte ens sneglat åt kurslitteraturen. Men under en helg blir jag mig själv igen. Jag tar itu med saker, jag skrattar, jag lever. Han som åstadkommer förändringen är en liten sexåring med blå ögon och rufsigt hår. Jag kan inte sluta skriva om honom. Om hur det är när han är här. Om hur det är när han inte är här.

För bara en liten stund sedan gick jag runt i lägenheten och plockade upp efter honom. Alla dessa spår han lämnar efter sig och som jag älskar men som också påminner. Han är ständigt närvarande även då han inte är här. Hans röst finns i väggarna, rör sig genom rummen. Jag vaknar ibland på nätterna av ljud som jag tror kommer från honom men som alltid visar sig vara något annat.

Idag när han blev hämtad ville han inte åka. Han la armarna runt min hals och viskade: jag kan inte lämna dig mamma. Vad svarar man på sånt? Vad gör man? Jo man står där och är stark för hans skull för det är det enda man kan vara, det enda man måste vara. För om jag håller på att gå i bitar av saknad hur är det då inte för honom som bara är en liten pojke att alltid gå runt och sakna antingen mamma eller pappa? Jag önskar att jag hade kunnat bespara honom den där saknaden.

Dame B invaderar Linköping

Igår bar det av till Linköping för ännu en basketmatch. Som vanligt är bilresorna halva nöjet. Det dracks kaffe och pratades, vi rockade loss till märkliga låtar av Robbie Williams och försökte imitera småländska med varierande framgång. På vägen hem var tre fjärdedelar av resenärerna upprymda och fortfarande kvar i matchen medan en fjärdedel (jag) var väldigt trött. Jag gillar att åka bil när det är mörkt men blir obotligt sömnig. När jag inte sov satt jag och stirrade ut i mörkret och lyssnade med ett halvt öra på dom andra.

Och matchen då? Den var väldigt häftig, eller rättare sagt var det VI som var häftiga. Vi var som en väloljad lagmaskin som utan hänsyn manglade ner motståndarna. Alla spelade bra, alla producerade något och vi passade, screenade, fintade och spelade försvar som om vi aldrig gjort annat. Bara vid några enstaka tillfällen körde det ihop sig och vi stod fem spelare inom en radie av tre meter och hade kafferep.

Min egen insats resulterade i fem poäng som jag av någon underlig anledning gjorde när jag spelade på en position som jag inte tycker om att spela på. Jag har aldrig varit någon poängmaskin och tycker egentligen att det är roligare att spela försvar, särskilt mot lite stökiga och bökiga motspelare. Det fick jag göra igår. Tyvärr hade jag även en bökig och stökig motståndare som spelade försvar på mig och vart jag än sprang tryckte hon upp sin underarm i min bröstkorg. Domaren verkade tycka att det var helt okej medan jag kände mig lite missnöjd. Efter matchen fick jag höra att jag ser cool ut när jag har bollen, någon ska ju göra det också. Mina medspelare vräker i poäng och jag springer runt och ser cool ut och känner mig helt tillfreds med det.

I morse vaknade jag med vingliga vrister (det är liksom inte någon styrsel i dom), ont i hela kroppen, blåmärken lite överallt och en tumme som vägrar samarbeta. Gårdagens äventyr har med andra ord satt sina spår men jag är lika oförtrutet glad ändå.

Visst ja, vi vann med tjugo poäng. Det glömde jag nästan bort i all uppståndelse och förvåning över hur bra vi faktiskt var.

Glatt humör och oönskade sjukvårdskontakter

Såhär är det, det var inte en särskilt bra sommar för min del och hösten har inte varit någon höjdare heller. Men nu jäklar börjar det hända saker. Den senaste veckan har jag varit på löjligt bra humör. Det är ju jättebra men problemet är att jag är helt osynkad med alla andra. Nu när jag är glad verkar alla andra ha drabbats av den stora höstdepressionen. Dom är sura och griniga och tittar irriterat på mig och undrar varför jag är så himla uppåt.

Jag är till och med entusiastisk över att vara på jobbet, där jag sitter nu. Jag är visserligen lite trött efter gårdagens äventyr men jobbet tillhandahåller obegränsat med kaffe vilket gör att jag känner mig som en duracellkanin. Alldeles nyss fick jag ett jätteroligt telefonsamtal:

- Björkhultsvägen, Louise.
- Hej, det här är från SOS alarm, hur står det till?
- Öh, jo tack det är bra.
- Så problemen med hjärtat har upphört?
- Ursäkta, men vad pratar du om?
- Var det inte du som ringde och trodde att du var på väg att få en hjärtattack.
- Det hoppas jag verkligen inte att det var.
- Nähe, ursäkta att jag störde då.

Nu har jag varit i kontakt med SOS alarm två dagar i rad. Och jag som inte ens gillar ambulansförare. Jag börjar misstänka att det är en konspiration eller möjligtvis något slags försök till kognitiv beteendeterapi som ska få mig att älska ambulansförare. I morgon ska jag sitta klistrad vid telefonen och vänta på att de ska ringa.

Fem...

Satmira fick en lista i mejlform och tycker att jag också ska skriva en. Eftersom det här är det närmaste en bloggutmaning jag någonsing kommit tar jag mig an uppgiften med enorm entusiasm.

Fem jobb som jag haft/har
1. Boendestödjare inom socialpsykiatrin
2. Eh, tja det var faktiskt allt. Neeej vänta nu! Jag har varit vandrande reklampelare åt Lindex en gång när jag var sexton. Jag gick gata upp och gata ner instoppad mellan två plakat. Sandwich tror jag att det kallades. Jag fick hundra spänn för besväret och det var det inte värt. Numera är jag vandrande reklampelare åt H&M men det får jag märkligt nog inte betalt för.

Fem filmer jag kan se om och om igen
1. Kill bill-filmerna
2. Crash
3. Så som i himmelen
4. Fucking Åmål
5. Monsters Inc
(Som ni ser är jag inte särskilt finkulturell.)

Fem platser jag bott på
1. Västerås
2. Köping
3. Kvicksund
4. Eskilstuna
5. Räknas två månader på ätstörningsklinik i Upplands Väsby?

Fem tv-program som jag tycker om att titta på
1. Law & Order: SVU
2. Cityakuten
3. Desperate Housewives
4. Idol
5. Sjunde himlen (Som är en väldigt konservativ serie om en präktig prästfamilj i USA. Jag tror att serien betecknas som drama men jag tycker att det är stor komik. Lite som att Dr Phils teorier omsätts i praktiken.)

Fem platser jag semestrat på
1. Massor av öar i Grekland
2. Washington och Dallas
3. Öland
4. Gotland
5. Varenda liten ort i södra Sverige som har en kyrka (Men jag har inte varit inne i domkyrkan i Lund. Där tog mitt fjortonåriga tålamod slut.)

Fem webbsidor jag besöker (nästan) dagligen
1. Mdh
2. QX
3. Sonic
4. SVU Fans Network (Ja, jag är besatt.)
5. En rejäl hoper med bloggar

Fem favoriträtter
1. Sushi
2. Laxpasta
3. Currystuvad tonfisk
4. Stekta nudlar med grönsaker från Spicy Hot
5. Skogaholmslimpa med ost

Fem ställen jag skulle vilja vara på nu
1. Hos allra finaste vännen
2. Varsomhelst där det är över tjugo grader varmt
3. I sängen men där är jag redan
4. Jag skulle hemskt gärna förflyttas 40 år framåt i tiden för att få vara den där tjocka pensionären med egen snickarverkstad som jag ser fram emot att få bli.
5. På basketträning

Farmor

Det är en speciell känsla att se Lukas tillsammans med min farmor och farfar. Jag färdas tjugo år tillbaka i tiden och plötsligt är det jag som sitter där i farmors knä och lyssnar på sagor. Det är jag som håller farfar i handen när vi går tillsammans ner mot sjön. Det är jag tillsammans med personerna som räddade min barndom och som jag älskar mer än vad jag själv kan förstå. Nu ger dom Lukas samma sak och jag står bredvid och ser det hända.

Samtidigt har allting blivit mer sårbart. Det har hänt någonting med farmor sen jag såg henne sist. Lukas märker det också. Han sitter i hennes knä, stryker med händerna över hennes hår och konstaterar att hon inte ser ut som sist. Håret har blivit lite gråare, hon har magrat och i hennes blick finns någonting närvarande som inte fanns där förut. En slags trötthet som inte går att definiera.

Farmor pratar om allt som hon inte kommer att få vara med och uppleva. ”Tänk, säger hon, alla barnbarn man sett födas och sedan följt genom livet, alla födelsedagar, skolavslutningar och studenter. Men snart är det slut med det. Nu sitter man här hemma istället och undrar hur länge man får vara med.” Jag ser på henne och tror att jag förstår att det finns en stor sorg i allt man kommer att missa. Jag försöker trösta när jag säger att man kanske måste tänka på allt det där som man faktiskt har varit med om, allt det där som man delat med andra och som därför inte kan glömmas bort. Hon får tårar i ögonen och vänder bort huvudet och när jag ser det så skäms jag. Jag tänker på alla de gånger då döden inte skrämde mig utan snarare var en önskan. Jag inser nu, när jag ser hur farmor tvingas konfronteras med sin egen dödlighet, hur otacksamt det var. Jag hoppas att jag inte glömmer bort att tänka på henne när hon är borta. Att jag vid alla de tillfällen som hon inte får uppleva kommer ihåg att önska att hon var där.